Johannas...

Idag ska farmor ut på after work. Och med farmor menar jag då jag, och inte söta Astrid hemma i näs. Jag ska ut med mina kollegor som jobbar med samma uppgifter som jag gör, vi är sex stycken och alla de andra är väl sådär ett halvsekel yngre än mig. Vilket egentligen inte är ett dugg problem, de är sköna typer. Det enda jag är rädd för att de ska hålla ett sådant där tempo som gör att tant-Johanna ska känna sig ännu mer 65 än vad hon redan gör (senast jag var ute var, well, någon gång på 1800-talet). Önska mig lycka till.

Jag sitter på jobbet och blir konstant inte lyssnad på. Det är ganska frustrerande måste jag säga. Jag säger typ "köp blommor" och den jag pratar med går och badar bubbelpool, det är på den nivån jag och mina telefonpolare ligger. Vi klaffar inte riktigt, det är brist i kommunikationen.

Ibland blir jag lite facinerad över hur svenska folket beter sig mot vissa yrkesgrupper. Det är som att bara för att man har ett visst yrke så är man inte längre människa. Hemköpskassörskor till exempel, de verkar endast existera för att folk skall kunna över på konsten att ignorera. Lapplisor verkar inte heller vara något drömyrke då allt som händer är att du endast kan göra fel - enligt alla utom chefen (för det verkar ju som om lapplisorna själva anser sig göra fel då och då). Och så har vi då telefonarbetarna för jag menar, det är väl allmänt vedertaget att bara för att man inte ser ansiktet på människan kan man bete sig lite hur som helst - inte lyssna till exempel.

Men nu har jag slutat. Och missförstå mig icke, jag gillar mitt jobb!

Det tittas på melodifestivalen här hemma ikväll. När jag var liten var jag en total sucker på schlager och de två viktigaste händelserna efter födelsedag, julafton och namnsdag (jo, vi firade sånt hårt i min familj) var först den svenska melodifestivalen (som gick under benämningen "lilla melodifestivalen") och därefter eurovision song contest (följdaktligen under benämningen "stora melodifestivalen"). Men i och med att åldern slagit mig och det har blivit en sådan fruktansvärd cirkus med fem veckor dravel och sedan tillslut en vecka halvseriöst men med folket som är så korkade och alltid röstar fram fel låt har min ungomliga entusiasm runnit av mig. Förra året missade jag allt för att jag var utomlands och det har varit ett underbart år där jag fortfarande inte har en aning om hur vinnarlåten låter och har ännu sämre koll på resten. Men nu är man tillbaka i landet lagom och inser att om man inte har något speciellt för sig en lördagskväll kommer man tillslut få lov att titta på spektaklet ändå bara för att alla andra kanaler lägger ner verksamheten mellan 20.00 och 21.30 dessa dagar.

Vi försökte oss på ett parti Yatzy idag igen. Jag tog mig över 300 poäng. Min käre karl blev arg idag också. Så vi slutade.

Schemat för dagen fungerade exemplariskt. Jag var på varje ställe jag skulle vara på OCH, hör och häpna nu alla som känner mig väl, jag var i tid till allt. Jag fick även en semla, vilket var ett trevligt inslag i en annars ganska trist dag matmässigt.

Jag vill bara, återigen, göra er uppmärksamma på en riktig kvalitetsnyhet från en lokaltidning. Tänka sig, just 340 år sedan. Nästan jämt. Men jag kände ändå att jag skulle dela med mig av den. Jag har nämligen fått förklarat för mig att min, mormors farmors mosters mans syster eller något i den stilen (alltså släkting om man verkligen vill det) brändes just där den dagen. Eller nåt.

Jag har ännu inte fått någon starttid till tjejvasan, vilket enligt hemsidan skulle ha kommit minst en månad innan start. Om det stämmer kan vi konstatera att jag inte ska starta tillsammans med resten av deltagarna utan sisådär en vecka senare. Själv tror jag nog ändå inte att det är så, så jag tog fram telefonen för att ringa och fråga helt enkelt. De hade stängt, men jag har ändå ringt två gånger nu, endast för att få höra mengelska - alltså engelska på moradialekt.

Jag tittar på Blood diamond, en sådan där amerikansk film om Afrika och all förbannad skit som den kontinenten stått/står ut med. Och mitt hjärta blöder och mina tankar snurrar. Innan min Kapstadenvistelse hade jag, som jag gissar många andra, mått dåligt över att se det, tagit det med en nypa salt ändå (det är ju ändå en amerikansk rulle), gråtit och sedan glömt bort det (mer eller mindre). Nu blir jag så fasligt illa berörd och är nära på att kasta mig på första bästa plan till Kongo för lite volontärarbete. Jag får så dåligt samvete. Dels för att jag borde göra mer och veta mer. Dels för att jag blivit ett sådant "Afrika-fan" bara för att jag var där och tror att jag förstår något, medan jag fortfarande sitter här i min "ljusa och fräscha" etta i sthlm. Falsk kanske.

Jag vill bara meddela innan en trött Johanna lägger sig i världens bästa säng att kvällen har varit helt fantastisk och att den där showen är vansinnigt värd att se. VANSINNIGT. Jag har skrattat så tårarna sprutade samtidigt som det var smart och inget annat än genialt. Det var en och en halv timme ren humor samtidigt som de pratade om mig, och alla andra där inne. Jakten på det perfekta hemmet som vi alla sysslar med. Wonderful (superlativen bara haglar). Tänk om jag hade en femtedel av Fredrik Lindströms ordförråd, jag hade kännt mig oövervinlig. Och den där Schyffert är vansinnigt rolig så fort han inte är med i parlamentet och slänger könsord fram och tillbaka.

Såhär stor är vår tvättkorg. Liten alltså. Den är typ yttepytte.

Min musiksmak är nog inte den bästa i världen. Jag är i och för sig inte som Mariah och anser att Det Bästa Bandet ågonsin är Arvingarna (jo, stående skämt som bara måste med i sammanhanget) men de är väl inte alltför långt kvar. Här hemma lyssnar jag på det min pojkvän säger åt mig att lyssna på, mer eller mindre. Om jag skulle välja en favoritartist skulle jag säga Beyonce, men hon vinner mest för att hon är så förbaskat snygg. Är det fest kommer jag kräva att få lyssna på allt som kan gå under kategorin "dängor", Lady Gaga, Familjen, Maskinen, Basshunter, Daddy Yankee och company. Främst av allt är jag ombytlig. Men nu har jag i alla fall, efter några dagars avbrott från På minuten i iPoden, korat världens bästa låt. Det är i alla fall så jag tänkt vid varje lyssning nu i flera år. Behöver ingen mer empirisk data än så. Men det var en hård kamp, största utmanaren var Ecuador. Ni vet den gamla dängan av Sash!.

Fortsätter dagens film-tema innan jag ska stupa i säng. Jag vill bara säga att filmen var grym. Inte speciellt optimistisk på något sätt, mer än att man får en liten reality-check på sitt eget liv. Vilket alltid kan vara bra. Salongen var full så när vi gick ut fanns det massor med folk att tjuvlyssna på och höra deras kommentarer. En dam (runt 30-35 är min gissning) körde med: "jahaaaa, den var ju ba aaaaa, så seg. Inte ett enda litet hahaha var med. Man skrattade inte en gång. Jösses, jag ska veeeerkligen rekommendera den för aaallaaa mina vänner (på ett grymt ironiskt sätt)". Jag tror inte hon fattade poängen.

Jådå, jag tog mig till gymmet. Actic (föredetta Nautilus) är stället jag går till och de har nån egen "metod" man tränar efter (kan träna efter om man vill ska man väl säga, de står inte innanför dörrarna och delar ut spöstraff till folk som freestylar träningsmetoder). Hela världen kanske redan vet det här, men jag drar grunderna ändå (och med grunderna menar jag allt, det är inte så speciellt krångligt). Istället för att köra exempelvis 3 set à 10 reptitioner per övning så kör man 8-12 repetitioner på övning och sen är man klar med den. Det hela kräver sen att man lägger på så förbannat med vikt så de där 8-12 vändorna är allt man klarar av. Sen går man raskt vidare till nästa övning och kör samma sak där. På så sätt ska man träna mer "effektivt" och även "konditionen" (citattecknen har i konditionsfallet till syfte att uppmärksamma er kära läsare på att någon kondition i dagsläget inte finns). Passet tar inte mer än typ 35 minuter.

Varenda morgon senaste veckan har det varit någon som är ute och skrapar bort is med en (som jag bara kan anta) aluminiumskrapa så det låter hela vägen till Italien. Man vaknar upp på ett hejdundrans bra humör av det vill jag lova. Som om någon skulle stå och skrapa med en tops på trumhinnan ungefär. God morgon, god morgon.

Lasagnen var delikat.