Johannas...

Nu har jag läst in mig på kursen i form av att jag har ett hum om hur schemat ser ut. Någon mer information står inte på hemsidan och mina försök att läsa en av de texter som jag tillslut hittade avbröts när jag "skulle förhålla mig" till någon lära som jag aldrig hört talas om. Därför avbryter jag nu detta försök till plugg och beger mig in till stan. Ska luncha med Pettersson och Hanna och, passande nog, få en massa böcker till kursen. Eller jag hoppas det är den här kursen, kan vara någon annan också. Men om det är rätt böcker så räknas det garanterat in i pluggtiden och åka och hämta dem, right?

Jag sitter i bussen på väg till Linköping. Rullar precis ut från Norrköping och har således inte så långt kvar, vilket min kissblåsa tackar ödmjukast för. Något den däremot inte gillar lika mycket är alla gupp som just nu är i vägen. Imorgon är det i alla fall dags tillslut för betygsseminariet, det som jag hoppas kommer avsluta min tid vid Linköpings universitet. Jösses så fort tiden har gått. Känslan inför morgondagen är mest panik. Dels för att jag inte riktigt läst alla andras uppsatser supernoga, dels för att jag verkligen (på riktigt den här gången) inte har en aning om hur det kommer gå. Kan bli allt från kungakrona till offentlig hängning på stora torgen från handledaren, tro mig. Men tills dess ska jag njuta av de vackra slätterna, blir det som jag tänkt ska jag ju inte se dem på ett tag.

Jag sitter och skriver så att nagellacket flyger åt alla håll och kanter här hemma. Och med det kanske ni tror att fingrarna går så fort över tangentbordet att den röda färgen slungas iväg av g-kraften, men där har ni självklart fel. I själva verket spenderar jag nämligen tiden med att sitta och pilla bort lacket, eftersom hjärnan står still. 91 sidor nu, någon som är sugen på att korrekturläsa?

Jag överlevde, men det var knappt. Kommentarer som "det du har lämnat in nu ger dig inte godkännt" värmer ju inte en kropp som vet att hon har åtta dagar kvar till slutlig inlämning. Men jag ger inte upp (vilket han i och för sig inte sa att jag skulle göra heller) utan borrar ner huvudet och rusar med full kraft ändå in i kaklet. Om åtta dagar kan jag inte göra något mer, så då får jag se till att göra mig själv rättvisa på den tid jag har.

Nu har jag återigen vankat Vasavägen upp för att vika av på Östgötagatan som övergår till Kaserngatan vid rödljusen för att sedan gå förbi den stora kyrkogården och huset där vi en gång bodde. Det är något speciellt med att andas Linköpings-luft, även om luften idag mest verkade bestå av pollen. För näst sista gången är det nu dags att besöka det här universitetet i skolärenden. Korrekturseminarium imorgon (och ja, jag spyr lite av nervositet varje gång jag tänker på det) och om två veckor betygseminarium (och ja, glädjeskutt följer av de tankarna). Sen är det slut. Finito. Done. Coolt. Men för nu får ni bara önska mig lycka till och säga godnatt till mig och min sovpartern för natten, Sanna.

Nu bär det av mot handledarmöte. Det är nu det avgörs om jag kan leva de kommande två veckorna eller om det är till att gräva ner sig totalt i böckerna och återuppstå någon gång i juni. Det visar sig, ska bli skönt att höra vad han säger. Vill bara inte att jag ska bli sågad vid fotknölarna och stampad på - han kan nämligen göra så ibland. Så snälla, har ni en sekund över kan det inte skada om ni skänker den till mig :)

Idag var en sådan där morgon när jag stängde av väckarklockan säkert femton gånger. Det som krävdes för att jag tillslut skulle slå upp mina brun/grön/grå var att jag drömde om min uppsatshandledare. Han var arg - och vips så var jag klarvaken och stationerad framför datorn. Paraniod? Jag? Aldrig?

Idag har jag lämnat in min uppsats för första gången. Jag är medveten om bristerna, jag är inte nervös över att få höra om dem. Däremot skakar och spyr jag om vart annat när jag tänker på vad handledaren ska säga om själva idén och möjligheterna att få till något bra. Tänk om han ba "vad 17 har du gjort de senaste månaderna egentligen?". Då dör jag på stört. Men det är inget jag kan påverka nu, jag kan bara förbereda mig på bästa sätt och fortsätta nöta. Och jobba positiva tankar, mycket förbannade positiva tankar. Så ska vi se att det snart är den 16 juni och den lyckligaste dagen i mitt liv.

Jag vägde väskorna mina igår på gymmet och det var nätta 12 kilo jag kutade runt stan med, hängande på axeln. Inte helt oväntat fick jag bakläxa av min kära pojkvän efter att han fick testa väskan på vägen hem från tunnelbanan, så idag ger jag upp. Idag får bli dagen jag gör ryggsäckspremiär - i alla fall sedan femman någonting. Nu är jag universitetsfostrad på ett filosofiskt fakultet och har blivit indoktrinerad (och såklart gjort omfattande egna studier) att det endast är teknologer som använder ryggsäck. Så det tar emot, men men sneda sygg protesterar högre.

Det här ska bli en bra vecka. En riktigt bra en. Börjar med lite jobb och beger mig sedan till biblioteket för att sätta en ny mening på orden effektivitet. Samma sak imorgon och sen blir det uppsats för hela slanten resten av dagarna. Riktigt innehållsrikt. Men oj så bra det ska gå!

Tog mig till skolan för att låna lite böcker jag BEHÖVER till uppsatsen. Hittade dock ingenting i stort sätt eftersom internets beskrivning om vilka böcker som ska finnas på vilken hylla stämmer noll med verkligheten. Någon bok hittade jag på fel ställe, de flesta hittade jag inte alls. Väl hemma och efter en liten genomgång av min hylla (den jag har fått mig tilldelad av karln efter att "bokjävlarna ligger ju överallt") i väntan på att lunchen ska bli klar insåg jag att jag kanske faktiskt inte BEHÖVER fler just nu. Jag kanske ska börja med de jag har.

Jag vet inte hur många av mina läsare som är studenter, men för er som är det eller funderar på att bli det (ve och fasa) så har jag bästa pluggtipset.

Jag har lagt någon form av köpstopp på mig själv fram till slutet av maj. Nu är jag kanske Sveriges sämsta shoppare alla kategorier redan innan, eftersom jag aldrig köper något kul utan gör av med pengarna på strunt och tråkiga saker, såsom skidstavar och skidvalla. Men nu tänkte jag att jag inte ens skulle inhandla strunt utan mer inhandla inget. Det smärtar då så oerhört i själen när jag på allvar funderar på att bryta detta löfte till mig själv för att inhandla (fanfarer och trumvirvlar) ett standardavtal. AB 04 mer bestämt, finnes för 119 kronor här för den som är intresserad.