Johannas...

Vi är nu hemma i vårt trygga näste igen efter utflykten. Och vad kan man säga om Stockholms kollektivtrafik en lördagsnatt som denna mer än att det är en upplevelse. En perrong ekar tommare än en godispåse efter påsk, en annan perrong skulle få den mest sällskapssjuke att begå självmord på grund av överstimulering, två säten bort ligger en kille och spyr, nästa passande tunnelbana går om 17 minuter, någon drar igång hammarby-hejar-ramsor i trängelseln till första bästa rulltrappa, någon annan skriker "håll käften", en alltför piercad dam pratar barbiedockor och vi får ta en längre väg hem (på grund av de opassande tunnebanorna) som är kantad av urinlukt. För att ta några exempel. Men hem kom vi efter en underbar kväll.

Jag har väl aldrig varit något storfan av valborgsmässoafton. Tog många år innan jag över huvudtaget tog mig in till Leksand för att "dra runt" med övriga fjortisar - och väl där lessnade jag mest direkt, eftersom man på den tiden trodde det var högsommar från och med första smältdroppen från taken och därav såklart hade för lite kläder på sig. Så jag lämnar valborgsfirandet till de som gillar att bränna saker. Däremot fyller ju kungen år och jag är ju inte den som tackar nej till en tänd grill och trevligt sällskap. Därav packas systempåsen och matväskan och vi drar till norrare förorter för att hälsa på familjen Hanna.

Efter ett tidigt uppvakande, helt av sig själv och utvilad, bev det vad som endast kan beskrivas som livskvalitet, frukost på balkongen och filosoferande om livet (läs: huruvida karln skall ändra sin tatuering eller inte). Solen strålar, fåglarna kvittrar och Fredda har döpt varenda en av dem. Stefan hette den som var mest ihärdig vad det gällde partnerletning.

Det här vart kanske den bästa dagen någonsin. För det här, mina damer och herrar, var dagen när vi hittade vårt grovsoprum. Ni anar inte så vi har letat. Ansenliga gånger har jag tagit hela nyckelskåpet (som må vara en krok bara men en stor krok som det får plats förvånansvärt många nycklar på), gått kvarteret runt och försökt ta mig in i varenda dörr jag sett helt utan resultat. Men idag hände det. Det kan vara så att vår bonnighet tog över och vi helt enkelt knackade på hos grannen och ställde en rag fråga, men i så fall kommer vi givetvis aldrig att göra om det. Men vem tänker på att titta på GAVELN på huset som låg på rätt adress? Inte jag uppenbarligen. Så nu har jag till min stora fröjd stått och källsorterat glas vi samlat på oss i ett halvår - och har aldrig varit lyckligare. Utemöbler har vi skaffat idag också, så nu blir det middag på balkongen.

Har haft den bästa helgen hemma hos mor och far. Första gången på sisådär åtta år jag bodde hos pappa min ordentligt, så det var riktigt kul faktist. Kan vara för att det är den allra bästa platsen på jorden - kanske. Full fart har det varit också, som vanligt. Bara det faktum att det är tio pers runt matbordet (alltid kompisar till nån unge hemma där) är svårt att vänja sig vid när man är van med mig, karln och möjligtvis biggest looser på tv:n. Trött i öron och huvud, jomenvisst. Blogg har det dock varit dåligt med, både skriva och läsa. Så om er statistik på sidvisningar har sjunkit drastiskt vet ni anledningen från och med nu. Men livet vandrar sin lilla gång och nu är det back to business igen.

Idag var en sån där dag när jag kom hem från jobbet efter en kortdag och skulle plugga inför den stundande påskledigheten. Men jag tog och somnade i soffan istället. Låg här och sussade i goda två timmar, tror det är någon som är lite söndersliten just nu. Hela min kropp säger ifrån. Jag är redo att sova vid sju på kvällen, sover ändå dåligt när jag väl går och lägger mig och har fått utslag på bröstet och i pannen (för jag vägrar tro att det är finnar). Stressad gissar jag. Därför blir det superskönt att lämna böckerna hemma och imorgon dra till världens bästa Dalarna över påsk. Ska umgås med min (i och för sig) genomstressade familj, låta tiden gå vid farmors fikabord och kanske ta en vända på gymmet.

I helgen är jag gräsänka. Karln har gett sig iväg för grabbhelg och jag valde, fönuftig som jag är, att inte följa med. Först var jag övertygad om att jag skulle plugga hela helgen, men partnern min förbjöd mig. Helg är helg, tydligen. Så jag har gått hela vecka och försökt komma på saker att göra istället. Nu har jag fått till så mycket i mitt lilla huvud så jag kommer få problem att hinna med allt, men då kanske uppsatsångesten håller sig borta i alla fall. Har förresten gjort ett litet genombrott idag (tror jag) så det känns lite bättre. Första pit-stoppet på helgschemat är hur som helst grillpremiär ikväll hos Pettersson. Så trots att det är rätt tidigt fortfarande så tar jag nu helg. Sätter på musik, målar naglarn och beger mig till Ica för att köpa kött. Kalas.

Jag överlevde natten, tackar som frågar. Ingen magsjuka än så länge däremot en förmiddag späckad med uppsats och ett inplanerat brödbak, innan det som sagt bär av för att umgås med min namne Matilda. Morbor säger att hon är som en papegoja och upprepar det sista orden i varje mening man säger. Det innebär att det kan bli en hel del meningar som avslutas med "Johanna". Måste ju lära ungen nåt vettigt.

Idag är jorden en lite bättre plats att leva på. Morbror ringde precis och hörde om jag hade lust att pausa uppsatsstudier imorgon för en lunch och lite barnvakt åt världens goaste kusin. Inte för att det egentligen var en snäll förfrågan, det var mer en vädjan från en pappaledig man som är i desperat behov av att gå till frisören. Men jag är inte den som tackar nej till betald lunch och lite bäbissnack. Lite bättre var det.

Så har vi då avklarat fotografiska museet i Stockholm. Och med avklarat menar jag varit där en av många gånger. Mitt mål var utställningen intended consequences (som jag skrivit om tidigare) och efter den så orkade vi inte riktigt ta in något mer, så vi ska tillbaka (om inte annat så för att köpa den här som plansch). Intended consequences var allt jag hade hoppats på och lite till. Bilderna var fantastiska, men det var inte riktigt de som utställningen ÄR, om ni fattar. Det som var bäst, och absolut värst, var berättelserna till varje bild. Kvinnor som först fått se hela sin familj dödas för att sedan bli våldtagna av ibland okänt antal män och lämnade gravida och utstötta. De må ha överlevt folkmordet i Rwanda men med ärr som inte går att föreställa sig. I brist på näsdukar kämpade jag för att hålla tårarna tillbaka för att i nästa sekund bli kokande förbannad. Något som jag tycker alla som har chansen i alla fall ska gå på, om inte bara för att få en rejäl ögonöppnare för oss skyddade nordbor.

Gårdagskvällen spenderades hemma med Pettersson som besökare på middag. Det bjöds på en inte alltför avancerad men god varmrätt bestående av tortellini och bacon. Till efterrätt bjöds på någon månad gammal pannacotta. Så nu vet ni standarden på middagsbjudningar hemma hos oss. Ni är varmast välkomna men förvänta er inte tre-stjärnor-i-Michelin-nivå på matlagningen. Vin bjöds det även på, ett eller några till glas. Därav är det ett smärre mirakel att jag idag vaknade pigg som en lärka imorse klockan nio - ny tid. Åtta gammal tid.

Idag är det fredag. Jag har kommit på ett sätt att få riktig fredagskänsla i kroppen, trots att jag ändå är en dubbel heltidsstudent. Jag jobbar fredagar, så får veckan ett sådant där vuxet avslut. Idag är första gången på min nya plan och den börjar helt fantastiskt med sovmorgon. Så jag tog mig upp och la mig i soffan framför nyhetsmorgon och här ligger jag nu och funderar på hur fantastiskt skönt det ska bli att klippa sig i eftermiddag.

Haha, "dieten" höll i sig i exakt en och en halv dag. Sen fick Johanna ont i huvudet, tog en tupplur, åkte in till stan för att lösa ett av alla världens iPhone mysterium (det med det lilla SIM-kortet i 4:an) och kom på att jag var högst osugen på att laga mat idag. Så vi gick på restaurang. Det var väldigt gott och nu är jag precis sådär mätt jag inte skulle bli. Well well. Nu dricker vi te och skrattar den mätta magen i form framför Erik och Mackan.