Johannas...

Som ni säkert märkt går mitt humör i femveckors-intervaller, med betydelsen att jag var femte vecka är bitter, bittrare och bittrast. När den veckan kommer är jag totalt oförmögen att göra annat än att tjata om hur miserabelt mitt liv är. Och nej, det har ingenting mens och göra, det är kursslut. Idag är sista dagen på kursen vilket gör att idag når jag min bitterhetspik. Hela morgonen har jag nu gått och laddat för att detta kommer bli den värsta dagen i mitt liv. Och ni kan aldrig ana hur mycket belägg jag har för den teorin. men att klockan ringde halv sex borde trä in er på rätt spår. Att tåget som ska ta mig till linköping går innan klockan blivit sju likaså. Och att min väska väger 95 kilo och att jag ska gå med den genom halva stan när jag kommer fram gör inte det hela bättre. Det finns mer, men jag ska inte tråka ut er. Nu kommer vi till t-centralen också så jag lär gå av. Hörs på andra sidan berget av bitter Johanna.

Dra på trissor, jag blev klar den här gången också. Sista minuten var mitt mellannamn ja.

Jag tyckte det här såg så förbannat mysigt ut! Inspirerad men dock utan egen öppen spis lyckades jag och Hanna ändå fixa en liten brasa igår kväll. I brödrosten. Den var dessvärre inte helt planerad. Jag rostade bara lite hårdbröd till en av alla förrätter och helt plötsligt säger Hanna "det brinner. För i helvet det brinner". Jasså, va? tänkte jag tills jag slängde en blick mot köksbänken och ser eldlågor en halvmeter höga slå i undersidan av köksskåpen. "Vatten" sa vi då i kör innan brandträningen man blivit utsatt för sen man var i sexårsåldern slog in. "Nej, inte vatten" körade vi vidare "ut med sladden". Så sladden rök men det slutade inte brinna för det. Då kom vi på att man måste kväva elden och jag grabbade tag i (favorit)handduken, varpå Hanna frågar vad den är gjord av. "Frotté" svarar jag lite förvånat och Hanna konstaterar att det är bra, så länge det inte är fleece. Vem har handdukar av fleece kan man undra? Hur som helst, elden släcktes men bröden låg där nere och glödde ett tag. Sen luktade det skit i lägenhetenså brödrosten fick bo i det öppna fönstret någon timme innan allt kändes under kontroll igen.

Det är ju inte sant att livet kan vara såhär illa ibland. Och jag har egentligen så pass mycket självinsikt så jag vet att jag mjäkar just nu och att jag egentligen har det riktigt fint, men vad spelar det för roll när klockan ringer halv sex, HALV SEX, på morgonen och jag går upp, GÅR UPP! Då har det hänt något väldigt spektakulärt och någonting är mycket antagligen mycket fel. Men nädå, jag missade ju bara bussen igår och måste nu åka såhär okristligt tidigt för att hinna tillbaka i tid för att slutföra min inlämningsuppgift.

Mitt undermedvetna (och mitt medvetna också i och för sig) ville verkligen inte åka tillbaka idag, så jag missade bussen. Sen hittade jag en till buss och försökte komma på den, men det ville inte chaffören gå med på. Någonting om att mitt kort inte fungerade. Nähä, men vill ni inte ha resenärer, Swebus, så ska då jag inte vara den som åker med er något mer. Nästa gång tar jag hellre sparkcykeln. Bröt ihop mitt på Cityterminalen gjorde jag också.

Jag åker tillbaka till Linköping nu. Jag vill inte. Speciellt inte när resten av Sveriges befolkning tydligen också åker till slätten idag, för jag får lov att åka swebus. Där rök tre timmar värdefull plugg-tid all världens väg. Nä, fy vilket dåligt humör jag blev på nu.

Joanna!

Sitter här själv en fredagskväll och vägrar titta på Idol. Jag har dock tittat första timmen ändå, så det går sådär med mitt enda mål för kvällen. Tycker ju det där programmet mest är strunt, men alla andra kanaler har helt lagt ner sin verksamhet mellan 20 och 22 på fredagskvällar så vad gör man. Jag kan ju inte titta på vänner 24/7. Men jag ska försöka hitta en film i lådan och sen slå mig ner i soffan med min godispåse. Innan jag stänger av vill jag bara säga en sak; Linda är förbannat vacker!

Då har jag återigen tagit mig upp ur sängen, bara för att äta frukost och sedan ta den förbannade resväskan till Linköping igen. Två veckor kvar till flyttflytt, har sällan längtat mer till någonting. Men jag ska hem och gå på diplomeringsmiddag imorgon, det ska bli kul. Hela (eller iaf halva) gamla klassen blev klara med sin magister i våras så de ska fira, jag ska väl mer dränka mina sorger. Umgås ska vi i alla fall hela bunten, och äta fint - hoppas jag (för den prislappen).

Nä fy f-n. Inte ens värsta hormonsvajet godkänner att jag sitter och grinar till dansbandskampen. Men det gör jag.

Jag är riktigt less på det här nu. Jag började skolan den trettionde augusti detta år och nu är det redan oktober och jag har fortfarande inte fått ett öre av det där statliga bolaget (eller vad det nu kan tänkas vara för sorts organisation) som finns till för att låna ut pengar till studenter. Och nu börjar det verkligen krisa i kassan. Tog en löprunda förut och tänkte att det var trevligt att äta något efter det. Tji fick jag när bankkontot började hålla ett tal som i stort gick ut på "nej, du får inte gå till affären". Så snälla, snälla CSN, kan ni ta tag i den där handläggningstiden och ta ett beslut om att jag kan få låna pengar en gång till. Ni ska få tillbaka dem, jag lovar! Sen.

Cyklade förbi grannhuset och såg en kille visa upp sina grå, håliga briefs genom fönstret där han stod i tvättstugan och hängde tvätt. Så nu vet jag att en tvättstuga utan insikt står på checklistan när boende skall inköpas senare i livet.

Jag var nere på NH igår med ett glatt gäng och drack ett glas rött och gjorde quiz. Frågesport alltså. Om Sverige. Vi delade upp oss på två lag och var taggade till tusen.

Jag förlorade mig själv (och uppenbarligen tid och rum) i vägningen på Biggest Looser. Det här, mina vänner, är väldigt bränd och väldigt illaluktande olivolja:

Varför straffas man när man för en gångs skull varit duktig? Hemmet skiner efter några timmars (hårt??) arbete och jag gör mig beredd att dra ner till stan för nödvändiga inköp till kvällen och morgondagen. Då öser regnet ner när jag tittar ut genom fönstret. Och med öser menar jag just - öser. Jag har varken paraply, regnställ eller tid att inte ta cykeln ner (då de två tidigare hjälper föga mot de piskande regndropparna när jag susar fram i 120). Och vad gör det hela ännu värre är att båda yr och smhi hävdar att det ska vara 0 mm nederbörd här. De har fel fel fel och jag blir arg arg arg!!

Sms till pojkvän: Älskling. Om jag tränar nu, får jag köpa lite godis sen då?

Klockan nio imorgon ska vi tydligen göra grupparbete här i hushållet.

Det här med min garderob ställer till oanade problem. Det är svårt som bara den att ta sig utanför dörren när man endast passar i en tröja (tro mig jag har försökt, men det är någon röst i bakhuvudet som säger till mig att stanna innan jag kommit fram till dörrmattan). Därför ser jag idag ut som anden i lampan. Det var de byxor jag hittade.

Först läser jag en persons blogg som precis har gått/går igenom min värsta mardröm, att förlora sin livskamrat. Huvudvärk och tömda tårkanaler. Därefter blir det barnlösa paret i biggest loser (var det tredje gången idag jag bloggade om det programmet eller?) gravida. Toapappersrullen här bredvid slut. Sen låste sig datorn. Då blev jag förbannad till på köpet. Men hjälp vad bra man har det, utan att förstå det större delen av tiden.

Tänk vad några telefonsamtal kan göra att livet känns lite lättare. Funderar allvarligt på att göra det här med att ta tag i saker till en god vana. Men vi får se hur det går med det. Nu sitter jag i soffan och plinkar på guran medan jag än en gång totalt fallit i klorna på biggest looser. Säga vad man vill om deras sjukvård men tv-program kan de, jänkarna.