Johannas...

Nä, det är inte mycket som går min väg nu. Det känns ärligt som om min goda tur jag alltid haft i livet försvann i och med att jag tappade plånboken i NY och fick tillbaka den. Som om någon där uppe tyckte att min turbägare var skapligt överfylld i och med det och att nu fick det liksom vara nog.

Förra veckan fick jag lov att sjukanmäla mig pga magen, den här veckan fick jag inga jobbpass (och jag tror det beror på att jag skickade in önskemålen lite sent och att de har tappat bort mitt mail), därför måste jag nu kontakta chefen för att se hur det blir. Hon skulle mycket väl kunna säga "kom och jobba imorgon" varpå jag måste säga "nä, jag är sjuk igen". Jo, för hon (jag) som nästan aldrig är sjuk (har i alla fall varit så)) ligger nu här med 39 grader feber och muttrar. Och jag hatar att strula med jobb, vill vara mönsteranställd. Men det är inte det enda, för medan jag ligger här så tickar klockan snabbt mot lidingöloppet. För på söndag ska jag slutföra den där tjejklassikern och att inte delta finns inte på kartan. Men det känns ju som en sådär uppladdning. Sen ska jag till Leksand imorgon är planen för bäbismagehäng, föräldramys och hockey. You do the math.

Vi kan väl säga så här. Jag och Stockholms busstrafik är inte bästa kompisar. Om det vore en tävling där bussarna fick poäng varje gång jag gjorde fel och jag fick poäng när jag gjorde rätt samt bussarna gjorde fel skulle ställningen nu vara typ 3-0 till bussarna. Efter en dag.

Jag har gått in i "jag är ledig, ska styra min egen tid och behöver därför inte göra ett jota just nu"-mode (engelskt uttal, inte mode som i fashion alltså) och gör således ingenting. Har ett PM som ska författas men det ska inte in förrän 3 oktober och jag vet i stort sätt vad jag ska fylla de två (!) sidorna med så jag känner inte direkt pressen där. Jag borde i och för sig ta tag i resten av kursen, men har fått för mig att när jag väl tar tag i det kommer jag känna igen en hel del från Sydafrika så känner mig (dessvärre) inte stressad där heller. Har en annan tenta coming up men den är inte förrän november (tror jag) så tar jag tag i det hinner jag ju för bövelen glömma allt innan det är dags, och så kan vi inte ha det. Vidare har jag en massa blogginlägg på G, men då blir det liksom inte så att jag tar fram datorn (har numer en sådan där iPad (fråga inte) så de nödvändiga surfningarna på era bloggar fixar jag ändå).

Not so much

Jag vaknade och snozade lite lagom. gick upp och tog så lång och varm dusch att jag nästan svimmade (stod och sniffade kalluft genom badrumsfönstret), åt en god frukost, klädde på mig hyffsat snygga kläder och började packa väskan. Jag fick med mig mellanmål ett, en lunchlåda, en dator, träningskläder, kalender, pennfodral, pluggböcker, lypsyl, mellanmål två, plånbok, nycklar och telefon. Väskan blev stor och tjock och jag haffade cykelnyckeln och kastade mig ut genom dörren. All set to go trodde ni - men ack så fel ni har.

Väl nere vid gatan kom jag på att min ljudbok som befann sig i iPoden inte var med (och det var ändå slutspänningen som var på ingående), så det var bara att springa upp igen. Nästa gång tog jag mig ner för trapporna och ut genom dörren innan jag kom på att hela eftermiddagens tur till universitetet byggde på en träff med en polare där bokbyte skulle äga rum, och att det då kan vara bra att ta med sig böckerna. Så upp igen. Sen var det brottom så jag proppade ner all packning i cykelkorgen och slog nästan nytt rekord i att ta mig till tvärbanan. Den var sen - jag skulle bli sen till jobbet.

Men eländet är inte över. När tvärbanan tillslut kommer kliver jag glad i hågen på och trängs med resten av Stockholms befolkning. Jag kommer en station innan jag inser att passerkortet inte är med. Det ligger hemma. Och det är liksom ingen vits att komma till jobbet utan det - så jag klev av, tog första bästa tåg tillbaka en station, kastade mig på cykeln (och slog nytt rekord i att ta mig hem fort), kutade upp för trappan, hämtade passerkort och näsdukar (någon förutspådde vålsam ansträngninssnuva och häftiga svettningar), slängde mig ner för trappan, upp på cykeln, tog i bästa tour de france-anda rygg på en kvinna som skulle åt samma håll som mig, körde om samma kvinna när hon verkade ha tappat stinget av att ligga först i uppförsbacken och var i ett tjoho framme på perrongen igen. Därefter följde som sagt svettningar deluxe med meföljande striptease på tåget.

Men fram kom jag 40 minuter för sent. Månadens anställd är jag.

Min kropp och jag är inte överens och har så inte varit på rätt många timmar nu. Resan hem startade väl vid utcheckning 12 i förrgår USA-tid, dryga 40 timmar sedan, och sedan dess är vi inte bästa kompisar. Man kan säga som så att om jag och min kropp hade träffats på krogen just nu hade jag inte fått ligga. Kroppen tycker nämligen att jag ska sova, sova och sova samt hålla mig borta från all varm- respektive kalluft. Mycket sömn och lagom temperatur i härlig svensk anda är vad den längtar efter. Jag däremot har under dessa timmar sysslar med precis motsatta saker. Jag har framför allt inte sovit och jag har farit in och ut ur luftkonditionerade utrymmen som en tätting. Och har inte luftkonditionering funnits tillgänglig har jag sett till att springa fram och tillbaka över gator för att leka sol/skugga/sol/skugga-lekar. Och nu när jag är hemma sover jag av någon anledning inte heller, utan har lust att städa garderob, packa upp, äta godis och titta på friidrott.

Insåg att jag sportade någon form av amish-look idag med heltäckande svart på kroppen och en oklar flätkonstellation i håret. Men det kunde vara värre, med lite god fantasi kan man ändå nästan få stilen till att vara sådär modern "native American" kanske. Men när jag på rasten fann mig själv sitta och laga en jacka som ser ut att vara gjord av en potatissäck från farmors källare med nål och tråd - då insåg jag att min status i Las Vegas kan komma att bli en rätt tveksam historia. Jag är lite osäker på om de ger de finaste rummen till 1800-talsmänniskor?

Det stundar en helhelg i skärgården, så kroppen; jag vill inte bli sjuk!

Livet är bra orättvist. Medan jag har en nytillkommen livsglädje som sprutar åt alla håll (seriöst, cyklade i motvind igår och tänkte "vad underbart när luften liksom serveras in i munnen...") ligger pojkvän däckad i sjukdom. Men det är bara att pumpa på, har märkt att han inte blir friskare av att jag sitter och tycker synd om honom.

Uppenbarligen har jag nu kommit så långt i mina försök att lära mig dricka kaffe att jag nu i alla fall tar morgonens proviva i kaffekopp, alltid nåt. Annars sitter jag mest och irriterar mig på våra grannar. Jag har för mig att jag har nämnt min granne mitt emot som röker 395 gånger per dag. Varje gång jag tittar ut sitter hon där och inhalerar farligheter och ser irriterande ut. Men på senaste tiden har det blivit värre för nu har det till och med börjat lukta (nä förlåt mig, stinka) rök i vår lägenhet. Vi har hängt ut genom både fönster och från balkongräcken för att hitta den skydliga och igår fann vi henne. Grannen bredvid sitter ute och leker majbrasa minst lika många gånger per dag och hennes brasved stinker skit rent utsagt. OCH hon ser lika irriterande ut. Så nu lägger vi oss i rökos och vaknar i rökos. Jag slår ett slag för rökrutor nere på gatan för hyresgäster, yes I do.

Då var det dags igen då. Nu när man snart närmar sig vuxenlivet skall det på riktigt författas ett CV, som förhoppningsvis ska fixa biffen åt mig. Så nu när det är lugnt på jobbet tänkte jag gå igenom mitt liv och vad jag har åstadkommit egentligen och stapla upp lite stödord. Som bilden visar har jag stenkoll på läget. Idéspruta goes large. Men jag börjar bli riktigt grym på att trumma med fingrarna och rulla tummarna.