Johannas...

Travar man sedan vidare in i vardagsrummet (som även råkar vara matrummet) uppslukas vi i ett gult hav:

Om man sedan klarar av att gå vidare (det händer att folk blir förhäxade och fastnar i en fascinerad arga leken-lek med väggen) hamnar man i vårt sovrum och där regerar det "röda", eller i alla fall "terracotta":

Lägger man sedan ihop dessa blir det som följer:

Räknar man sedan in att jag har en rätt taskig kamera, är en rätt taskig fotograf och arbetade i rätt taskigt ljus och använder photoshop för att rätta till detta blir det som följer:

Vyn från vårt köksfönster när det är match i globen och Djurgården spelar ser ut så här:

(bild från wikipedia)

Alltså kan vi konstatera att den som valde de förbannade tapeterna till vårt enkla hem var Djurgårdare. Varför varför kunde han inte varit Leksing - och detta helt frånsett hockey och födelseort och allt sånt där.

Därför tänkte jag nu att jag skulle få ner min börda, my thing. Just nu, när havet ligger lugnt och stilla runt omkring mig har jag tänkt och funderat och jag ska för första gången sätta ord på det, så jag kan ha kvar det. Det är ändå en del av vad som har format mig. Jag vet att det är personligt och jag kräver inte att någon läser det här, det kommer även bli rätt långt. Så, jag ger er en bildpaus så får ni fundera :)

Det hela handlar om depression, det semilånga ordet som innehåller så mycket lidande. Dock handlar det inte om mitt lidande, jag har varit väldigt skonad från depression, personligen. Jag har nog aldrig ens varit riktigt i närheten. Alla har vi väl ups and downs, men mina downs har nog varit lindriga jämfört med många människor. Min lott är istället att vara den personen som levt bredvid depression under i stort sätt hela mitt liv. Från många olika håll. Så jag vet inte vad som sker inne i huvudet, men jag vet en del av vad som händer utåt, mot mig, mot andra. Dessvärre finns det ingen manual för hur man ska bete sig när en person som man älskar (på något sätt) sitter mitt emot dig, men ändå inte längre finns.

För det är det som depression gör med en person, i alla fall som jag upplevt det. Det finns inte mycket kvar, sjukdomen (som jag ändå vill kalla det) tar bort personen och lägger sig som ett skal runt vad som är den levande människan. Kvar utåt blir någon som inte kommer upp ur sängen, som inte kan ta beslut, som har sådan ångest att allt som verkar kul är att slå huvudet i väggen. Personligheten är borta och den underbara person du kände finns inte längre. Om känslorna vet jag som sagt inte mycket men jag vet vad trösta är. Vad det betyder att lyssna och peppa. Att hålla fasaden uppe för att inte lägga mer ångest till den redan upparbetade. Jag kan också säga att jag känner till rädslan för ett samtal som börjar med orden "jag har gått ner igen". Jag har koll på frustrationen när man vill ta första bästa hammare och banka in i skallen på personen att den är underbar eller värd så mycket bättre, eller bara "att det kommer bli bra igen". Men ingenting går in. Inte så att det syns i alla fall.

Ibland är det är som att bli dumpad. När man blivit sårad av den man tyckte så mycket om, och den enda man vill ha tröst från är den person som precis sårade en. Man sitter där och ger och ger och tröstar och tröstar, men vem tröstar mig? Jag är ju inte den trasiga, inte alls. Jag är inte ens delaktig i det trasiga. Jag är inte orsak eller verkan. Inte lösning eller problem. Jag är bara jag, en vanlig människa som bryr sig. Men när det blir för mycket för mig vill jag, som alla andra, prata eller tröstas eller bara få uppmärksamhet. Och i mitt fall har jag velat ha allt detta av den person som jag suttit och tröstat. Men det går inte, för det finns inte där. Omtanken finns men den kommer bara inte fram, kan inte penetrera skalet. När man blir dumpad går man vidare. Det kan man inte göra vid en depression. Jag tänker inte lämna min mamma, eller någon annan för den delen på grund av en sjukdom.

Trots allt är det ändå inte ett dugg synd om mig, tycker jag. Jag har alltid varit stark, alltid hållit ångan uppe, försökt att inte kräva för mycket, försökt säga vad jag någonstans tror är bäst. Men som jag sa kan man ju inte jämföra. Så jag antar att den smärta jag känt är lika mycket värd. Ändå är den aldrig det när man ser det tomma och uppgivna. Inte när man vet att jag kan åka till fotbollsträningen och ha kul, skratta med mina vänner och inte tänka på något annat än att bollen ska bort från mitt straffområde, samtidigt som personen ligger hemma och vrider sig i sängen och gör allt för att försöka hålla sig ovanför ytan. Då är det inte synd om mig längre.

Det som jag har sett som min uppgift har därför alltid varit att hjälpa, eller försöka hjälpa. Jag har inte kunnat vara passiv. Jag har investerat, ibland mer än jag orkat. Men den dagen någonting äntligen når fram gör det värt det. Dagen personen som man älskar mer än något annat förstår att det finns ett problem eller till och med inser problemet är dagen när kampen tillbaka startar. Att se en person med problem skaffa hjälp gör mig riktigt lycklig i själen. Acceptansen av att allt inte är perfekt och att något måste göras för att fixa det ger mig någon form av frid. För när man vet om problemet kan jag med glädje meddela att "det kommer bli bra". För alla!!