Johannas...

För nu är jag så in i helskotta less på det här! Jag har alltså ingen biljett, inga pengar och ingenstans att bo. Hon som ska hjälpa mig med boendet är inte inne på kontoret och hennes sekreterare låter som hon ska somna vilket sekund som helst i telefonen, så jag hyser inga större förhoppningar att mina meddelanden ska nå Ms Debra Lamson direkt. Så det blir väl att bo på svindyrt hotell. Vilket leder till nästa del. Inga pengar! Har nu pratat med CSN tre gånger på fyra dagar. Fått reda på att min ansökan är fläckfri och att det inte ska vara några problem alls, det är bara så att en handläggare ska få upp ärendet. Det kan ta till nästa fredag på grund av två till tre veckors handläggningstid (men enligt mina efterforskningar har de idag haft tretton helgfria dagar på sig att fixa det hela, så jag ger den till på tisdag - max). Nästa fredag är det två dagar kvar till avfärd och lite sent att fixa flygbiljett, om jag får säga det själv. Kontentan av det hela är att jag inte har någonstans att bo och jag kommer inte dit. Fint. Det kommer bli ett sjukt bra halvår det här, hängandes på Arlanda. För dit kommer jag i alla fall.

Det är då nu man kan fråga sina föräldrar om ett lån, vilket säkert går bra. Det renderar dock i att jag får så dåligt samvete så att jag ligger och grinar i soffan i en halvtimme, bölandes "jag vill ju stå på egna ben". Det är sant. Fråga min pojkvän.

Sammanfattningsvis är det alltså så att jag vill att allt ska fixa sig. Och det sjuka är att jag vet att det kan vända på en femöring. Får jag bara ett mail av Debra så löser sig nog det. Får jag bara ett besked från CSN har jag en flygbiljett paxad som är perfekt. Så det är inte så långt borta, det bara känns som om det är tusen mil kvar.