Johannas...

Sen femman någon gång har jag varit närsynt. Något av det mäktigaste jag varit med om var när jag fick mina glasögon i sexan och för första gången (som jag mindes) kunde urskilja varje löv på den stora björken utanför mitt fönster. Jag hade ingen aning om att världen såg ut så - och att den var så vacker. Sedan dess har synen bara blivit värre och nu är jag väl i närheten av blind. Om Fredda tittar på nåt på telefonen när vi ligger i sängen får han trycka upp den i näsan på mig för att jag också ska kunna se liksom. Nu är jag ju van, men det sårar på något sätt ändå lite varje morgon när jag slår upp ögonen och ska börja dagens tittande - och jag inser att jag är beroende av något annat än mig själv för att kunna ta in allt det underbara runt omkring mig. Imorse försökte jag fånga vad jag ser med kameran. Det blir inte helt rätt, men det blir i alla fall en liten förklaring eller föraning för hur min värld ser ut.