Dag 3, mina föräldrar
Mamma och pappa. Martina och Erik. Två helt underbara människor som är en katastrof tillsammans. Så när jag var tio år skilde de sig och gick igenom skilsmässan från helvetet. Man kan lugnt säga att de är väldigt olika. Och jag är nog en härlig blandning.
Min mamma är inte som alla andra mammor. Hon är, bortom tvivel, den starkaste människa jag vet och absolut min största förebild. En "vanlig" människa går inte igenom hälften av all skit hon varit med om under ett liv och ändå står hon där, gång efter gång, på andra sidan och ler. Hon är vad man nog skulle kunna kalla free-spirit och gör som hon vill. Ibland blir jag galen på henne, kan fortfarande ibland tycka att hon är pinsam (japp, som om jag vore femton igen) men det är ändå det jag gillar med henne. Hon lever inte efter några trista regler och ramar. Hon bara är! Jag kan prata om allt med henne och hon finns alltid där. Och hon har alltid de klokaste saker att säga, kanske inte alltid vad man vill höra, men klokt är det. Hennes melodi har dock alltid varit att låta mig göra mina misstag. Hon har knappt haft några regler alls, utan varit där om det har blivit fel (vilket det såklart knappt har blivit, höhö)
Min pappa är raka motsatsen, som sagt. Han gillar struktur och ordning (även om han ironiskt nog är kass på det själv). Han passar in, stöter sig inte med folk och är "normal". Jag ska inte säga att vi haft ett dåligt förhållande, men möjligtvis en aning frostigt. Efter skilsmässan blev han ensam med en tioårig dotter och tro mig, han hade ingen aning om hur man skulle hantera en sån. Så pappa körde, till skillnad från mamma, med regler. Jag fick inte ha mjukisbyxor till skolan (och hallå, jag gick i skola i Leksand. Mer inne än i mjukisar blev man inte), skulle vara hemma vid vissa tider oavsett om det var fotbollsträning eller filmkväll hos grannen (hallå, jag bodde i Siljansnäs) och skulle ha en struktur i mitt liv (som jag inte alltid höll med om). Man kan säga att vi inte förstod varandra helt. Den dagen vi kom på det flyttade jag till mamma och sen den dagen blev det bra mycket bättre. Numera älskar jag att umgås med honom. Han är en filur visst, kanske inte världsbäst på att uttrycka känslor, men att vara med honom är alltid väldigt otvunget. Han är en gammal lärare (och jag hade faktiskt honom som lärare ett år under högstadiet) och har således urusel humor. Ordvitsar, I say no more. Pappa kan inte prata i telefon. Under ett tre minuter långt samtal har han garanterat försökt lägga på säkert fem gånger. En gång hade vi ett tio minuter långt samtal, det var coolt. Sen behövde vi inte prata på tre månader.
Jag älskar mina föräldrar och tycker att jag har en mycket bra relation till dem. Dock hörs vi inte alls ofta. Jag tror det kan bero på deras ålder lite. Jag har haft den äran att ha unga föräldrar, mor min hade inte fyllt 22 när jag kom till värden och pappa fyllde 23 lite efter. Deras liv kretsar verkligen inte runt mig, när jag kom var de inte klara med deras liv, utan höll på med utbildning, jobb, flytt, hitta rätt osv också. Sen har jag ju massa småsyskon som de måste oroa sig mer för, jag klarar mig ju.
Min mamma är inte som alla andra mammor. Hon är, bortom tvivel, den starkaste människa jag vet och absolut min största förebild. En "vanlig" människa går inte igenom hälften av all skit hon varit med om under ett liv och ändå står hon där, gång efter gång, på andra sidan och ler. Hon är vad man nog skulle kunna kalla free-spirit och gör som hon vill. Ibland blir jag galen på henne, kan fortfarande ibland tycka att hon är pinsam (japp, som om jag vore femton igen) men det är ändå det jag gillar med henne. Hon lever inte efter några trista regler och ramar. Hon bara är! Jag kan prata om allt med henne och hon finns alltid där. Och hon har alltid de klokaste saker att säga, kanske inte alltid vad man vill höra, men klokt är det. Hennes melodi har dock alltid varit att låta mig göra mina misstag. Hon har knappt haft några regler alls, utan varit där om det har blivit fel (vilket det såklart knappt har blivit, höhö)
Min pappa är raka motsatsen, som sagt. Han gillar struktur och ordning (även om han ironiskt nog är kass på det själv). Han passar in, stöter sig inte med folk och är "normal". Jag ska inte säga att vi haft ett dåligt förhållande, men möjligtvis en aning frostigt. Efter skilsmässan blev han ensam med en tioårig dotter och tro mig, han hade ingen aning om hur man skulle hantera en sån. Så pappa körde, till skillnad från mamma, med regler. Jag fick inte ha mjukisbyxor till skolan (och hallå, jag gick i skola i Leksand. Mer inne än i mjukisar blev man inte), skulle vara hemma vid vissa tider oavsett om det var fotbollsträning eller filmkväll hos grannen (hallå, jag bodde i Siljansnäs) och skulle ha en struktur i mitt liv (som jag inte alltid höll med om). Man kan säga att vi inte förstod varandra helt. Den dagen vi kom på det flyttade jag till mamma och sen den dagen blev det bra mycket bättre. Numera älskar jag att umgås med honom. Han är en filur visst, kanske inte världsbäst på att uttrycka känslor, men att vara med honom är alltid väldigt otvunget. Han är en gammal lärare (och jag hade faktiskt honom som lärare ett år under högstadiet) och har således urusel humor. Ordvitsar, I say no more. Pappa kan inte prata i telefon. Under ett tre minuter långt samtal har han garanterat försökt lägga på säkert fem gånger. En gång hade vi ett tio minuter långt samtal, det var coolt. Sen behövde vi inte prata på tre månader.
Jag älskar mina föräldrar och tycker att jag har en mycket bra relation till dem. Dock hörs vi inte alls ofta. Jag tror det kan bero på deras ålder lite. Jag har haft den äran att ha unga föräldrar, mor min hade inte fyllt 22 när jag kom till värden och pappa fyllde 23 lite efter. Deras liv kretsar verkligen inte runt mig, när jag kom var de inte klara med deras liv, utan höll på med utbildning, jobb, flytt, hitta rätt osv också. Sen har jag ju massa småsyskon som de måste oroa sig mer för, jag klarar mig ju.
Kommentarer
Trackback
