En liten en
Afrika. Hur 17 hamnade jag här?
Tänkte bara skriva av mig lite. Ingen behöver läsa för det kommer kanske inte vara så intressant. Blev väl inspirerad av facebookkonversationen.
Jag är i Kapstaden nu. Jag bor här. Har inte varit här mer än en och en halv vecka, vilket är ingenting. Men det känns som en hel evighet - och lite till kanske. Jag har träffat härliga människor och högljudda människor. Läskiga människor och tråkiga människor. Trivs jag? Absolut, det är klart att jag gör. Men det är fortfarande mycket att fixa och lära sig, och det är framför allt jäkligt långt ifrån Fredrik. Att gå från att ha trampat på varandras fötter varje dag i sex månader till att vara två kontinenter och en ekvator ifrån varandra i fem månader är minst sagt omställande. Saknar honom varje sekund i alla fall och önskar att jag kunde dela detta med honom. Men det hade inte varit lika nyttigt för mig då antar jag, så inget ont som inte har något gott med sig. Snart kommer han i alla fall och det ska bli det bästa som hänt i mitt liv tror jag.
Vill jag åka hem? Nej det vill jag inte. Inte hela tiden i alla fall. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det, jag antar att det bara är ett sätt för mig att fortfarande känna kontakt med mitt hemma. Nä, om det är något jag vet så är det att den dagen jag väl åker hem kommer jag vara stolt över mig själv som gjorde det här, helt ensam. För det är vad jag är, ensam. Ingen annan har åkt hit helt själv, så det så. Jag är bäst!
Jag saknar mamma och pappa också. Viktor, Petrus, Mandis och Anton med. Plus Stusse. Kan väl slänga in Albin och Vilma också.
Jag ville i alla fall åka hit för att få perspektiv sa jag vid avfärd. Och efter denna korta tid flödar mitt inre av perspektiv vill jag lova. Jisses. Efter ytterligare fem månader måste jag verkligen uppnått mitt mål med resan. Det känns skönt.
Mår jag bra? Ja det gör jag. Vissa stunder bättre vissa stunder sämre. Vissa stunder bäst vissa stunder sämst. Men bra mår jag. Och jag vill verkligen må bra, så jag försöker banne mig se till att jag mår bra. Så idag blir det avfärd till stranden efter skolan. Där ska jag sova!
Kommer detta bli den häftigaste grejen i mitt liv, so far iaf? Såklart. But give me time så ska jag uppskatta det fullt ut!
So long mina vänner. Självklart saknar jag er också! Hoppas ni mår bra och tar hand om Sverige när jag inte är hemma. Läs den andra bloggen och ge mig snälla en liten kommentar. Jag blir så glad då!
Tänkte bara skriva av mig lite. Ingen behöver läsa för det kommer kanske inte vara så intressant. Blev väl inspirerad av facebookkonversationen.
Jag är i Kapstaden nu. Jag bor här. Har inte varit här mer än en och en halv vecka, vilket är ingenting. Men det känns som en hel evighet - och lite till kanske. Jag har träffat härliga människor och högljudda människor. Läskiga människor och tråkiga människor. Trivs jag? Absolut, det är klart att jag gör. Men det är fortfarande mycket att fixa och lära sig, och det är framför allt jäkligt långt ifrån Fredrik. Att gå från att ha trampat på varandras fötter varje dag i sex månader till att vara två kontinenter och en ekvator ifrån varandra i fem månader är minst sagt omställande. Saknar honom varje sekund i alla fall och önskar att jag kunde dela detta med honom. Men det hade inte varit lika nyttigt för mig då antar jag, så inget ont som inte har något gott med sig. Snart kommer han i alla fall och det ska bli det bästa som hänt i mitt liv tror jag.
Vill jag åka hem? Nej det vill jag inte. Inte hela tiden i alla fall. Men jag vet att jag aldrig skulle göra det, jag antar att det bara är ett sätt för mig att fortfarande känna kontakt med mitt hemma. Nä, om det är något jag vet så är det att den dagen jag väl åker hem kommer jag vara stolt över mig själv som gjorde det här, helt ensam. För det är vad jag är, ensam. Ingen annan har åkt hit helt själv, så det så. Jag är bäst!
Jag saknar mamma och pappa också. Viktor, Petrus, Mandis och Anton med. Plus Stusse. Kan väl slänga in Albin och Vilma också.
Jag ville i alla fall åka hit för att få perspektiv sa jag vid avfärd. Och efter denna korta tid flödar mitt inre av perspektiv vill jag lova. Jisses. Efter ytterligare fem månader måste jag verkligen uppnått mitt mål med resan. Det känns skönt.
Mår jag bra? Ja det gör jag. Vissa stunder bättre vissa stunder sämre. Vissa stunder bäst vissa stunder sämst. Men bra mår jag. Och jag vill verkligen må bra, så jag försöker banne mig se till att jag mår bra. Så idag blir det avfärd till stranden efter skolan. Där ska jag sova!
Kommer detta bli den häftigaste grejen i mitt liv, so far iaf? Såklart. But give me time så ska jag uppskatta det fullt ut!
So long mina vänner. Självklart saknar jag er också! Hoppas ni mår bra och tar hand om Sverige när jag inte är hemma. Läs den andra bloggen och ge mig snälla en liten kommentar. Jag blir så glad då!
Kramar
Kommentarer
Postat av: rebecca
Du kommer att ha fatt perspektiv, det kommer starka din och Fredriks karlek och du kommer ha vaxt som manniska! Det kommer att ga skit bra! Du ar bast =)
Postat av: Fia
Åh vad jag känner igen mig, upp och ner, heaven and hell, bäst och sämst! Bra med lite hemlängtan, du är grym som klarar allt Kallur, inte som att du åkt til Norge direkt! Du får tänka på att när jag, och alla andra här hemma, tänker på dig så är vi bara avundsjuka! Skulle gärna byta Linköpings snökaos mot Afrikas väder och kultur! Ha det underbart och njut, lovar att när du väl är på väg hem så vill du stanna! :) Massa kramar!
Trackback
