Melodifestivalen
Egentligen är jag en liten schlagernörd. När jag var liten var det tre, nästan fyra, viktiga händelser varje år - förutom födelsedag och julafton (och namnsdag en del också, bortskämd som jag var en gång i tiden). Dessa tre, och en halv, var ett årligt besök på sommarland och så svenska melodifestivalen och Schlager EM. Den där halva var Tomteland, som i alla fall besöktes vartannat år kanske.
Men i år, i protest mot att Luuk inte var kvar, har jag inte varit ett dugg insatt. Knappt hört ett bidrag. Men oavsett bestämde jag mig för att jag måste ju se vem som vinner. Så jag och mitt kära sällskap (som uttryckligen inte tycker om melodifestivalen. Citat som pest och sjukdom har förekommit som beskrivning) tittade på snabbreprisen och delar av röstningen. När det sen blir dags att redovisa folkets röst och allt håller på att omkullkastas sitter sällskapet i soffan bredvid mig och viftar med händerna i arga gester för att juryns röst är helt meningslös och att systemet är mycket konstigt och ohållbart. Efter några minuter kom han dock på sig själv och knep igen munnen.
Två timmar innan sjöng han på Dansa i neon och Evighet. Jonna, jag tror vi hittat nåt liknande skrot och korn du och jag...
Kommentarer
Trackback
