För att utveckla
Dagen min började segt. Gårdagen satt i så jag kom inte igång förrän bra sent, och på tapeten stod att fixa visumansökan. Det var tvång på att skicka iväg den idag. Ett problem uppstod dock i min planering, som gick ut på att få tag på mamma så jag kunde få låna pengar, och därefter bege mig till skolan för diverse kopiering och till banken för diverse betalningar. Sedan skulle skiten iväg, för att tala ren svenska. Problemet var den gamla, goda, ädla sporten skidskytte. Eftersom ett rejs skulle köras vid två sköt jag fram mina planer lite. Hade ju inget annat planerat för kvällen, mer än en eventuell bio (med de behöver ju inte börja förrän nio, det skulle jag hinna).
Hem kom i alla fall pojkvän och frågade hur det gick med mitt donande. Jo tack bra tyckte jag, medan jag pillade lite i naveln och konstaterade att vissa norrbaggarna skjuter alldeles för bra i den där ädla sporten. När är du klar då, undrade han. Sen, svarade jag, jag åker efter skidskyttet. Hans nästa fråga förvånade mig dock något; var har vi paketsnöre? Men tänkte inte mer på det.
Några slags glädjeuttryck följde.
Jag öppnade paketet (som var ett kuvert med en liten bit paketsnöre på, taget från en av paketen som ligger under granen). Ytterligare glädjetjut, eftersom han hade fixat finfina platser till Lars Winnerbäck-konserten ikväll. Utsåld konsert hade jag hört. Å så glad jag blev. Sen blev jag utkörd ur lägenheten, eftersom jag ju fortfarande hade en del att göra.
Så jag tog Linköping runt på cykel i rekordfall och fick iväg mitt brev till ambassaden. Sen kom jag hem, fick i mig lite pizza, duschade och hamnade i en taxi ut mot Cloetta.
Där satt jag sedan och mös för hela livet i två och en halv timme. Underbart! Tack älskling, det var det bästa jag kunde ha fått! Den här kvällen tar jag med mig till Sydafrika och den tänker jag leva på i fem månader. Älskar dig!
Hem kom i alla fall pojkvän och frågade hur det gick med mitt donande. Jo tack bra tyckte jag, medan jag pillade lite i naveln och konstaterade att vissa norrbaggarna skjuter alldeles för bra i den där ädla sporten. När är du klar då, undrade han. Sen, svarade jag, jag åker efter skidskyttet. Hans nästa fråga förvånade mig dock något; var har vi paketsnöre? Men tänkte inte mer på det.
Sagt och gjort, skidskyttet tog slut och norrbaggen vann. Svenskarna kom inte alls så bra, om det är någon som är intresserad. Men vi har hoppet uppe inför morgondagens jaktstart ändå. Men jag hade väl ändå inte så bråttom iväg, seg som jag var. Då sitter en pojkvän helt plötsligt vid köksbordet med en pilimarisk uppsyn och kläcker den alltför sällan förekommande frasen "jag har en liten julklapp till dig här, som du nog måste öppna nu".
Några slags glädjeuttryck följde.
Jag öppnade paketet (som var ett kuvert med en liten bit paketsnöre på, taget från en av paketen som ligger under granen). Ytterligare glädjetjut, eftersom han hade fixat finfina platser till Lars Winnerbäck-konserten ikväll. Utsåld konsert hade jag hört. Å så glad jag blev. Sen blev jag utkörd ur lägenheten, eftersom jag ju fortfarande hade en del att göra.
Så jag tog Linköping runt på cykel i rekordfall och fick iväg mitt brev till ambassaden. Sen kom jag hem, fick i mig lite pizza, duschade och hamnade i en taxi ut mot Cloetta.
Där satt jag sedan och mös för hela livet i två och en halv timme. Underbart! Tack älskling, det var det bästa jag kunde ha fått! Den här kvällen tar jag med mig till Sydafrika och den tänker jag leva på i fem månader. Älskar dig!
Kommentarer
Trackback
