Johannas...

Kom upp ur sängen kl 9 imorse, fint sidu. Sen dess har jag gjort ingenting alls! Verkligen intenting alls. Jag har borstat tänderna, två timmar senare hittat tandkräm runt munnen, ätit 2 gånger, läst ut de fem sidorna som var kvar av boken, skickat några mail och pratat lite i telefon. Mest har jag tittat på TV och tillslut hittade jag ligaup-finalen från igår och då fick jag lov att skriva lite här.

Jag tänkte göra ett litet utlägg om känslor som sport frambringar hos många människor och som många andra människor verkligen inte förstår sig på. Jag tänker inte döma någon, utan alla är vi som vi är och bryr oss om vad vi bryr oss om helt enkelt. Men jag vill bara hylla den kärlek som ett brinnande engagemang för ett lag frambringar. Bilden av en far och en son på läktaren när Tottenham gjorde mål fastnade i min hjärna, det var granslös lycka och någonting som de två kan minnas tillsammans hela livet. Likaså älskar jag det hatet som en supporter känner mot en motständare eller ärkerival, för det är ett hat, som så länge det inte blir våldsamt eller trakasserande, är ett sunt hat. Det är ett sätt att få ur sig agressioner utan att det drabbar någon specifik person, det är en del av den kärleken man har till sitt egna lag. Sanningen är den att jag inte vet något specifikt ögonblick som är mer intensivt glädjebringande än när laget i hjärtat gör mål och avgör den där slutspelsmatchen/kvalserien/VM-finalen. Jag skulle aldrig kunna älska en sport eller ett lag mer än en människa, inte en chans, det är för det första inte samma kärlek. Kärlek till människor fyller hela en själv och gör att man mår bra i själen, sport är som en adrenalinkick nån gång ibland. Men jag kommer heller aldrig kunna sluta älska sport, för allt gott den gör för så många människor runt om i världen och inte minst för mig.

Så ja, jag är en sportnörd. Men inte på det sättet att jag slutar leva om inte Leksand vinner, jag tänker inte på taktik dagarna i ända och jag går heller inte under om jag missar en match för att den går på TV4-sport och jag inte har den. Däremot är det alltid ett glädjeämne i tillvaron när det inte gå så dåligt. Just nu har jag dock något som gör mig ännu gladare - hoppas det fortsätter!