förändring
En tår rinner ner för min kind. Den är båda glad och ledsen, den är lite fundersam och vimsig. Den kommer av förändring. En tanke på hur livet var, är och kommer bli. Ingen väg är fri från gupp, men jag har haft en underbar uppväxt med (minst) två föräldrar som älskat mig och mina syskon, underbara vänner i andra ändan av telefonluren, stor olycklig kärlek i 7:an (Lars Björk), vunnen F17-serie i ettan (eller när det nu var) och en guldvecka när man äntligen tog studenten. Det är inte konstigt att en eller två tårar sliter sig loss när man tänker att man aldrig mer kommer sitta på bron bland träden över den lilla ån, 50 meter från Björkbergsvägen, och öppna Barbie-bilder, lämna brev i filmpåsar i "skogen" på väg upp mot hallberget, Springa omkring med ryggsäck och för lite kläder på Noret när det är skolavslutning och vara lyrisk över att åka till McDonalds i Blg med vännerna första dagen med körkortet. Måste man bli vuxen?!
Imorgon ska jag på antställningsintervju. Det handlar om resten av våren och sommaren, det handlar om att ta klivet att inte åka till Dalarna en hel sommar, så som det alltid varit. Det kanske t.o.m. handlar om att bli vuxen. Eller nä förresten, nu ska vi inte dra för stora växlar av det hela. Men jag blir lite rädd, ska jag inte få grilla vid storsiljan, spela volleyboll i Olsnäs, äta glass på strandpromenade, sitta på basebollplanen och äta jordgubbar, ta en öl (läs:cider/vin/cola) på Bosporen, ta det stora beslutet; skutan eller lucky, ska jag inte få uppleva filmögonblick på en sten vid vattnet medan man ser solen gå ner i horisonten (läs: Björkberget) igen?
Vem vet? Inte jag, men nåt säger mig att det är väl klart jag ska få. De underbara vännerna finns kvar, likaså volleybollplanen, föräldrarna och strandpromenaden. Allt kan inte vara som det alltid har varit och vem vill egentligen att det ska vara så? Jag gråter gärna en skvätt över allt underbart jag haft och gråter ytterligare en för allt underbart som komma ska. Jag får kanske bara lov att byta grill och volleybollplan ibland, ta en annan restaurang och sätta mig på en annan sten. Bredvid mig har jag kanske inte, varje gång, den eller de jag hade för flera år sen, istället sitter förhoppningsvis han där (ni vet, han den där) och ler mot mig. Och i fickan har jag mobilen fullproppad med nummer till alla de jag älskar, och alltid kommer älska. Det spelar ingen roll vad förändringen medför, hur vuxen jag blir och vart någonstans jag är. Det kommer bli bra, det har min mamma lovat...och än så länge går ju allt som en dans!
Imorgon ska jag på antställningsintervju. Det handlar om resten av våren och sommaren, det handlar om att ta klivet att inte åka till Dalarna en hel sommar, så som det alltid varit. Det kanske t.o.m. handlar om att bli vuxen. Eller nä förresten, nu ska vi inte dra för stora växlar av det hela. Men jag blir lite rädd, ska jag inte få grilla vid storsiljan, spela volleyboll i Olsnäs, äta glass på strandpromenade, sitta på basebollplanen och äta jordgubbar, ta en öl (läs:cider/vin/cola) på Bosporen, ta det stora beslutet; skutan eller lucky, ska jag inte få uppleva filmögonblick på en sten vid vattnet medan man ser solen gå ner i horisonten (läs: Björkberget) igen?
Vem vet? Inte jag, men nåt säger mig att det är väl klart jag ska få. De underbara vännerna finns kvar, likaså volleybollplanen, föräldrarna och strandpromenaden. Allt kan inte vara som det alltid har varit och vem vill egentligen att det ska vara så? Jag gråter gärna en skvätt över allt underbart jag haft och gråter ytterligare en för allt underbart som komma ska. Jag får kanske bara lov att byta grill och volleybollplan ibland, ta en annan restaurang och sätta mig på en annan sten. Bredvid mig har jag kanske inte, varje gång, den eller de jag hade för flera år sen, istället sitter förhoppningsvis han där (ni vet, han den där) och ler mot mig. Och i fickan har jag mobilen fullproppad med nummer till alla de jag älskar, och alltid kommer älska. Det spelar ingen roll vad förändringen medför, hur vuxen jag blir och vart någonstans jag är. Det kommer bli bra, det har min mamma lovat...och än så länge går ju allt som en dans!
Kommentarer
Postat av: Mary
Men åh, nu blev jag oxå lipig. Ibland önskar jag att man kunde stanna tiden! Lycka till med TV-kontrollanten!
Trackback
