Johannas...

Så hänger de där tillslut, fyra till antalet och tjejklassikern har en stor fet bock framför sig på listan. Det känns väl lite bitterljuvt med tanke på avslutningen som blev allt jag inte är (ta sig runt ett spår så långsamt som möjligt, hur dumt?!?) men med tanke på att jag tydligen gjorde det med en nästan analkande lunginflammation är det väl en bedrift ändå. Men jag erkänner mig nöjd och glad. Det var riktigt roligt faktiskt. Låt oss inte underkatta rödvinskvällar och de idéer som uppstår under dem!

Imorse gav jag helt enkelt upp på självömkan och själadödande här hemma och bestämde mig för att idag mår jag bra. Så jag åt frukost (först för att dubbelkolla) och drog sedan iväg på en sedvanlig 4,7 km-runda med efterföljande plankor i vardagsrummet. Nu ligger jag utslagen med en ny form av magvärk - träningsvärken. Men den är varmt välkommen i fighten mot en bättre kropp. Nu ska jag titta på Australian master chef och sen blir det jobb igen.

Dagens jobb gick i stöpet när farbror feber kom på besök efter att jag piffat till mig till max för att ta mig ut ur lägenheten. Men hellre lida lite nu här hemma än att vara sjuk nästa vecka. Vi kör imorgon igen. Tills dess ligger jag här och visualiserar löprundor och morgonpromenader som botemedel. Det bästa träningspasset någonsin var nog det i fredags, när jag och ettåringen tog oss upp i ottan och hon lekte med sin vagn medan jag avverkade fyra och en halv km jogging till ovan fotograferade kulisser. Genom en skog och tillbaka, med vattnet kluckande i ögonen, genom en grind och in i en hage med både får, getter och en och annan kossa kanske och över fälten. Det var pure jäkla magi.

Med blicken riktad i skyn för att lura psyket att det inte är så jobbigt intog jag återigen spåret under kvällen, och som ett huj gick det. Jag som aldrig tidigare löptränat och som inte ens varit i närheten att palla mer än fem km (men som i ärlighetens namn knappt aldrig har sprungit ens så långt) spurtade nu runt en "kortrunda" på sex km utan att flåset mådde dåligt över huvudtaget. Och för mig som formligen älskar resultat är det en gudagåva, att jag märker förändring direkt. Annars finns det en risk för att jag ger upp. Men nu är det som att kroppen älskar mig  och suger i sig varende sekund av rörelse den får - samtidigt som den muttrar och undrar vad jag egentligen har sysslat med sista åren.

Kvällen har sedan spenderats framför How I met your mother som vi just nu är totalt insnöade på. Och med totalt menar jag då totalt.

Tog ett gäng intervaller i spåret. Det flöt ju inte på som en vårbäck direkt, men med rätt musik i öronen går det att pusha bra mycket; "om jag tar den här backen nu är det mig han sjunger om den där Pitbull, lalalalalalala".

Eftersom höfterna är paj (läs: träningsvärk) efter tidigare träningsrundor blir det idag lite variation. Jag och google maps har i gott samarbete mätt ut en runda bland asfalten på dryga milen och jag har skrivit upp gatnamnen jag ska träffa, så nu blir det cykelrunda innan frukost. Cykelbyxorna är på, cykeldäcken är (hoppas jag) pumpade och telefonen är laddad med glee i lurarna. Så vad gör vi? Kör, antar jag.

Nu har jag gett mig 17 på att bli av med delar av tonårshullet som got stuck. Nä, men jag vill verkligen komma igång för att i alla fall smörja psyket. Det finns ju inget som slår känslan efter att ha svettats livet ur sig. Sen ska jag ta mig igenom en mil löpning i Lidingöskogarna i september också, kan ju inte skada att ha närmat sig den distansen innan loppet. Så i helgen har det i alla fall blivit tre rundar av varierat slag. Resultat: fyra blåsor och vader som är beredda på att ge upp precis när som helst.

Morgonpromme imorgon!

I helgen avklarades då den tredje etappen av tjejklasikern årgång 2011. Med packningen i ica-påse drog vi till Vansbro för simning 1 km. Mina två medsportare Julia och Pepp var livrädda då de hade hört talas om att vi skulle simma motströms. I deras värld skulle vi bestiga en fors elternativt niagarafallen, men det visade sig till deras stora förvåning vara fråga om en stor trägflytande älv och ingen rafting baklänges. När vattnet sedan visade sig inte ens vara kallt slutade det hela med en rätt behaglig tur mot målet. Förutom allt folk som envisades med att simma på samma yta som jag (det var en och annan hälspark man både fick till och fick smaka på). Men i mål kom jag nöjd och glad (om än rätt vinglig efter tyngkraftschocken som slog en när man kom upp på land) efter blotta 25 minuter och tio sekunder. De som inte simmade (vilket verkade vara var och varannan vansbrobo) avnjöt traditionsenligt melidokrysset live på "stora" scenen i solen. Folkfest it was.

Förutom att konstatera att jag inte alls passar i cykelhjälm tog jag mig alltså tio mil på cykel igår. Fredagskvällen spenderades mest med att fundera på hur långt tio mil på cykel egentligen är, utan att få någon riktig rätsida på det. Svaret är fortfarande lite oklart, men det är inte kort i alla fall - och åker man sedan bil till Stockholm så har man fortfarande rätt långt kvar hem när vägskyltarna meddelar att det är tio mil kvar. Kontentan är i alla fall att jag är väldigt stolt över mig idag. Jag är även rätt stel. Och jag har en aning om att jag inte skulle må så bra om jag satte mig på en sadel. Drömgränsen var hur som sex timmar och jag tog mig runt under fem. Och detta trots i alla fall fem mil med östgöta-motvind.

Den röda springaren.

Midja: 0 (-1)

Love handles: -1 (0)

Rumpa: 0 (0)

Lår: -0,5 (-0,5)

Inom parantes är totalen och inte inom parantes är förändringen från föregående inmätning. Struktur skall det vara. Well, well. Heja mig!

Midja: -1,5

Love handles: 0

Rumpa: 0

Lår: 0

Tillslut fick jag nog och i samband med att jag blev särbo några månader satsade jag gärnet och ändrade min mathållning lite. Jag tänkte helt enkelt att det är banne mig inte pastan som är det goda när man äter en pastasås, den finns ju bara där för att få upp själva såsen. På samma sätt är det inte riset i sig som förgyller tallriken, utan det är ju faktiskt kyckligen eller vad det nu kunde tänkas vara. Så jag dumpade kolhydraterna, i alla fall på kvällen, och åt sallad eller rotfrukter eller nåt annat gött istället. Till det såg jag till att äta tre ordentliga mål per dag och två mellanmål, med mottot 'aldrig hungrig'. Slutligen slutade jag slänga i mig maten och tuggade ordentligt (i början helt vansinnigt löjligt mycket) och tog på så sätt lite mindre portioner utan att känna mig ett dugg hungrigare. Resultatet blev smashing minus 8 cm i midjan och 4 cm per lår som drog åt skogen på nån månad och en halv, och tada - jag kunde ha mina byxor igen.

Nu ska jag sanningsenligt säga att sambolivet har tagit ut sin rätt igen (karaktär var det) och det går för tillfället inte åt rätt håll. Jag kan fortfarande ha byxorna och det är inte panik, men jag känner att det är dags att ta tag i det hela för att tillfredsställa den inre Johanna. Sen väntar ju även cykling och simning i tjejklassikern, och jag är inte den som vill få punktering när jag sätter mig på cykeln eller sjunker det första jag gör i vattnet. I höst vankas även löpningx2 med tjejmil och lidingömil också, och då kan väl ett och annat kilo mindre komma mer än väl till pass. Sen mådde jag förbannat bra i kroppen av att vara lite ordningssam. Så handlingen igår anpassades till 'mindre potatis mer ost'-dieten och imorse var det inmätning (har ingen våg och ska försöka skita i den måttstocken). Jag känner väl inte att det är nödvändigt att skriva exakta mått, vill inte bidra till varken håntillfällen eller jämförelsehets, men jag tänkte ändå meddela resultat. En liten spark i baken på mig själv.

Så idag 21/3 ligger måtten på

Midja: 0

Love handles: 0

Rumpa (största delen): 0

Lår: 0

Så får vi se åt vilket håll det barkar.

Jag vet att jag inte har bestigit Mount everest. Men det kan banne mig inte vara så stor skillnad på bedrifterna. Fick i alla fall en medalj när jag gick i mål. Eller alla fick en medalj, jag fick två.

Vi började med att åka till starten. Min mor a.k.a. planerare/chafför/vallare/hejarklack hade tidsbudgeterat med en timmes kö. Det var det absolut inte, för det var ingen kö alls. Det resulterade i att vi var i mycket god tid och fick spendera en ansenlig tid på bajjamajor och vid gratis-kaffe-ståndet. Efter beordrad vallatest tog vi oss tillslut iväg. Å så det gick. Efter 4 km tänkte jag att det här kommer inte bli några problem. Efter 15 km ville jag grina. Den känslan höll i sig ändå in i mål där jag, vid första mötet med karln min, också började grina. Jag hade ju laddat så länge. Men jag tog mig som sagt i mål, utan en enda vurpa men med en sagolik smärta i ryggen (smärta som i mjölksyra/utmattning). Tre timmar och 15 minuter tog det, vilket jag är makalöst nöjd med med tanke på hur mycket (alltså lite) jag faktiskt tränat.

Efter målgång var det sedan raka vägen till bilen, som chaffören/vallaren/organisatöret/hejarklacken hade ställt på tok för långt bort enligt min mening. Jag ska väl inflika att vid den här tidpunkten hade jag mentalt förflyttats till ett sinnestillstånd hos en obstinat och trotsig femåring. Sen raka vägen hem till världens skönaste dusch.

Efter det var det på't igen. Iförd täckbyxor och mössa drog vi till Leksand för det där spektaklet till hockeymatch. Leksand förlorade så vi behöver ju inte prata med om det. Men det var häftigt faktiskt.

Efteråt blev det dock nästan ännu häftigare. I gropen, ett ställe mitt i Leksand som är just en stor grop, brann det 15000 marschaller. Det var magiskt.

Det vore en underdrift att säga att vi, efter kvällens fira-semla, dog och gick och lade oss. Men om jag var stolt över mig själv.

Och nu ska jag som sagt packa. Jag ska släpa med mig skidorna, vilket automatiskt gör resterande packning begränsad. Så hur får man med sig "vanliga kläder" för tre dagar, skidutrustning x2 (hallå, träningsläger), utrustning för hockeymatch x2 (en utomhus och en för det goda sällskapets skull), extra ombyte på grund av hårig katt, dator och böcker för uppsats och en gedigen uppsättning myskläder i en rätt liten väska? Beats me. Förslag mottages gärna.

Men det började inte helt smärtfritt måste jag säga. Tunnelbanan hanns med galant, och detta trots att skidpjäxor är de absolut halkigaste fotbeklädnader ni kan tänka er samtidigt som hela Stockholm (eller i alla fall vägen mellan min dörr och tunnelbanan) är en enda lång isgata. Det skulle kunna hållas SM i långfärdsskridskor utanför dagiset här nere, believe me. Problemet började istället när jag skulle med den anslutande bussen. Fortfarande ute på hal is om man säger så banade jag väg åt det håll skylten "bussar" pekade. Ack så fel jag hade. Efter sex-sju (rätt dyrbara) minuter fick jag inleda en mycket trevlig konversation med en gammal dam med rullator som trevligt berättade dels var busshållplatsen jag skulle till låg och dels att hon legat på sjukhus. Hållplatsen visade sig ligga åt det hållet som skylten "pendeltåg" pekade, logiskt. Trots den eminenta beskrivningen missade jag dock bussen och blev sittande 30 minuter i en blåsig busskur med mina skidor i högsta hugg. Allt detta för en tre-minuters busstur.

Men fram kom jag. Och åkte gjorde jag. Och nu ska jag sluta tjata om detta skidåkande.