Johannas...

Jag överlevde, men det var knappt. Kommentarer som "det du har lämnat in nu ger dig inte godkännt" värmer ju inte en kropp som vet att hon har åtta dagar kvar till slutlig inlämning. Men jag ger inte upp (vilket han i och för sig inte sa att jag skulle göra heller) utan borrar ner huvudet och rusar med full kraft ändå in i kaklet. Om åtta dagar kan jag inte göra något mer, så då får jag se till att göra mig själv rättvisa på den tid jag har.

Nu har jag återigen vankat Vasavägen upp för att vika av på Östgötagatan som övergår till Kaserngatan vid rödljusen för att sedan gå förbi den stora kyrkogården och huset där vi en gång bodde. Det är något speciellt med att andas Linköpings-luft, även om luften idag mest verkade bestå av pollen. För näst sista gången är det nu dags att besöka det här universitetet i skolärenden. Korrekturseminarium imorgon (och ja, jag spyr lite av nervositet varje gång jag tänker på det) och om två veckor betygseminarium (och ja, glädjeskutt följer av de tankarna). Sen är det slut. Finito. Done. Coolt. Men för nu får ni bara önska mig lycka till och säga godnatt till mig och min sovpartern för natten, Sanna.

Det här programmet som går på tv4 med Martin 'svärmorsdrömmen' Stenmarck där vad som helst kan hända, eller rättare sagt där drömmar går i uppfyllelse. Det programmet har jag bara en åsikt/fråga om, efter att jag inte har sett det. Var har de hittat personerna som ha de drömarna?

Nä, nu blir det bloggpaus. Om jag sätter mig framför datorn för att skriva något så ska det från och med nu vara på uppsatsen och inte här. Möjligtvis att de never dying trådarna på facebook kan få sig en omgång, men förutom det är det stopp. Om den här uppsatsen ska bli klar så är det så det får bli. Jag har siktet inställt mot himlen men är just nu gladare än gladast om jag tar mig till första trädgrenen. Min mage fick en melt-down igår av nervositet för att inte bli klar (tillsammans med Saade-nervositet då) så därför är det nu full fokus. Förhoppningsvis ses vi på andra sidan tunneln.

Idag bär det av mot nya äventyr. Jag ska barnvakta min lilla ängel till kusin igen, och den här gången under en sån tid så det finns risk för både bajsblöjor, melanmålsbehov och tupplur. Förra gången satsade vi på att uttala Johanna, idag funderar jag på att sätta henne framför datorn och be henne skriva ner sin version av vad skälighetsregeln innebär.

Nu ni, nu börjar eurovision. Melodifestivalen klarar jag mig utan, men ingen rör min eurovision. Vanligtvis brukar det ju inte finnas någon gräns på spektaklet så underhållningsvärdet är det då rakt inget fel på och som om det inte vore nog så är det värt vad som helst för att få se minen på karl min när en polsk dam tappar tonen. Vad gör ni? Jag har bokat in tisdag-, torsdag- och lördagkväll. Bara så nu vet.

Nu bär det av mot handledarmöte. Det är nu det avgörs om jag kan leva de kommande två veckorna eller om det är till att gräva ner sig totalt i böckerna och återuppstå någon gång i juni. Det visar sig, ska bli skönt att höra vad han säger. Vill bara inte att jag ska bli sågad vid fotknölarna och stampad på - han kan nämligen göra så ibland. Så snälla, har ni en sekund över kan det inte skada om ni skänker den till mig :)

Jag har insett att jag kommer vara blekast i kvarteret i år igen, men det hindrar mig inte ifrån att visa upp det och ta mig en tur in till stan för att köpa guidebok (glömde't igår) och möta upp karln min för diverse presentshopping (till ettåring, desvärre inte till mig). Till detta occasion hämtade jag upp sommarskor och jackor från förrådet och fick mig ett litet välbehövligt lyckorus. Hade glömt bort flera av dyrgriparna där nere.

Idag var en sådan där morgon när jag stängde av väckarklockan säkert femton gånger. Det som krävdes för att jag tillslut skulle slå upp mina brun/grön/grå var att jag drömde om min uppsatshandledare. Han var arg - och vips så var jag klarvaken och stationerad framför datorn. Paraniod? Jag? Aldrig?

Jag gav er och några miljarder kineser ett löfte i början av året, att åka till Kina under 2011. Det blev bara en liten miss med det löftet, att jag aldrig fick hon jag skulle besöka att lova att hålla sig på mattan. För nu ska hon nämligen få en liten mini-version av sig själv och hennes fantastiska karl. Och jag vill kanske inte aspirera på att vara lika lycklig som föräldrarna to be, men det är för sjutton inte långt ifrån. Men kontentan av detta är att min kära vän kommer befinna sig i Sverige när vi skulle åka dit och hon har ålagts reseförbud av mig för den aktuella tidsperioden. Därav blir det inget Kina denna gång, utan senare när vi kan åka dit och skämma bort bäbis.

Några tusen fattigare, men ett bokningsnummer rikare. You know it!

Jomenvisst hittade vi stället att hänga på i sommar. Inte en bil i sikte men blotta kvartens cykeltur från tunnelbanerälsen låg en liten sjö med båda grässtrand, sandstrand och klippstrand. Gäller att vara effektiv. Där kommer jag antagligen befinna mig stora delar av min lediga tid under juni, juli och augusti.

Sen femman någon gång har jag varit närsynt. Något av det mäktigaste jag varit med om var när jag fick mina glasögon i sexan och för första gången (som jag mindes) kunde urskilja varje löv på den stora björken utanför mitt fönster. Jag hade ingen aning om att världen såg ut så - och att den var så vacker. Sedan dess har synen bara blivit värre och nu är jag väl i närheten av blind. Om Fredda tittar på nåt på telefonen när vi ligger i sängen får han trycka upp den i näsan på mig för att jag också ska kunna se liksom. Nu är jag ju van, men det sårar på något sätt ändå lite varje morgon när jag slår upp ögonen och ska börja dagens tittande - och jag inser att jag är beroende av något annat än mig själv för att kunna ta in allt det underbara runt omkring mig. Imorse försökte jag fånga vad jag ser med kameran. Det blir inte helt rätt, men det blir i alla fall en liten förklaring eller föraning för hur min värld ser ut.

Idag har jag lämnat in min uppsats för första gången. Jag är medveten om bristerna, jag är inte nervös över att få höra om dem. Däremot skakar och spyr jag om vart annat när jag tänker på vad handledaren ska säga om själva idén och möjligheterna att få till något bra. Tänk om han ba "vad 17 har du gjort de senaste månaderna egentligen?". Då dör jag på stört. Men det är inget jag kan påverka nu, jag kan bara förbereda mig på bästa sätt och fortsätta nöta. Och jobba positiva tankar, mycket förbannade positiva tankar. Så ska vi se att det snart är den 16 juni och den lyckligaste dagen i mitt liv.

Dagens visdom kommer här, presenterat stright away från mina smaklökar och min mycket nöjda mage; "vem behöver lära sig laga mat när var och varannan matäffar innehåller en charkdisk?". Inte jag i alla fall kan jag lova. Efter att jag spenderat sisådär en timme i ett hörn på Hemköp väntandes på karln som blivit fast i ett strömavbrott så fick vi alla fall med oss lite smått och gott från charken, squash och paprika till en sallad och svamp till en liten minimarinad. Till det serverades vin till damen och öl till herren. Och fy bubblan så förbannat gott det är.

För ett år (jaja, och tre dagar) sedan gjorde jag detta. Och nu sitter jag här med denna utsikt och dagens matsäck totalt uppäten.

Jag vägde väskorna mina igår på gymmet och det var nätta 12 kilo jag kutade runt stan med, hängande på axeln. Inte helt oväntat fick jag bakläxa av min kära pojkvän efter att han fick testa väskan på vägen hem från tunnelbanan, så idag ger jag upp. Idag får bli dagen jag gör ryggsäckspremiär - i alla fall sedan femman någonting. Nu är jag universitetsfostrad på ett filosofiskt fakultet och har blivit indoktrinerad (och såklart gjort omfattande egna studier) att det endast är teknologer som använder ryggsäck. Så det tar emot, men men sneda sygg protesterar högre.

Nu; gymmet. Matsäcken är uppäten till fullo så det kan ju inte gå annat än bra det här. Har ju fel dator så jag bjussar på bild från det här, well, arkivet. Off we go!

Såhär gick min morgon till. Sängen var på tok för skön så jag låg kvar lite länge, jag gick upp och började göra mig i ordning, valde ut vilka böcker som skulle få följa med till skolan (13 st blev det), packade matsäck (tre "mål", ingen kurrande mage ska få komma emellan mig och min uppsats idag), packade dator, packade vattenflaska, servetter, bestick och tuggummin, fick för 17 till och med med mig träningskläder och travade iväg mot tunnelbanan. Nöjd som få med mig själv för min organiserade och genomtänkte packning.

Apropå föregående inlägg. Jag tittar på fotboll. Pojkvän...

Jag inte bara tror utan vet att jag skulle bli den ultimata hemmafrun. Jag älskar nämligen att baka. Och jag älskar att sy och pyssla. Och får jag sedan titta på sport eller lyssna på en bra ljudbok medan jag gör detta, ja då är jag i himlen. Lägg därtill mitt ohälsosamma behov att vara omtyckt och jag skulle bli en bakande och syende hemmafru med ett stort behov av att serva sin man. Tada - Bree kan slänga sig i väggen. Idag fick jag njuta mig igenom ett brödbak igen enligt det här receptet. Det blir otroligt gott och är så enkelt och smidigt.

Swoppade runt lite på bloggar för inspiration och välmåendets skull och insåg att det är banne mig svårt att blogga när man har en shoppingbudget på -500 i månaden (kreditkort i Sydafrika, I say no more), klipper sig en gång per år (men då jäklar bloggas det om'et) och har top-model kvaliteter som endast klår en daggmasks posing-talanger. Kvar blir då, tja filma när jag skriver uppsats kanske. Men min röst gör sig inte på tv den heller.

Det snöar, vilket innebär att om jag inte går nu (en halvtimme innan jag tänkt) kommer jag antagligen kommer för sent till jobbet. SL brukar ju jobba så, snökaos redan innan snön kommit. Hepp hepp.

Update:
Men om jag verkar bitter så är det ingenting mot min kära andra del. Han har i och för sig tidigare deklarerat att han måste flytta från Sverige, men när han såg snö utanför fönstret samtidigt som han såg Torsten Flinck på tv var han beredd att börja packa och beställa flygbiljett och vara klar och beredd för avfärd inom 20 minuter. The poor guy.

Ikväll sitter jag såklart bänkad framför den ultimate tjejfilmen, enligt min pojkvän då (men han säger inget mer eftersom han själv älskar den). Armageddon är på tv och jag sitter, för säkert 25:e gången, som fastnaglad framför tv:n. Kan de flesta repliker, har en gång på riktigt grinat mig igenom HELA filmen, och är fortfarande sådär löjligt fjortårskär i AJ. Hade bild på han i min filofax.

Det här ska bli en bra vecka. En riktigt bra en. Börjar med lite jobb och beger mig sedan till biblioteket för att sätta en ny mening på orden effektivitet. Samma sak imorgon och sen blir det uppsats för hela slanten resten av dagarna. Riktigt innehållsrikt. Men oj så bra det ska gå!

Helstekt fläskfilé och grillad oxfilé i all ära men ska du få mig på fall är det bara att slänga ihop valfri kräm eller gröt och jag faller som en fura. Så när den lilla bakishungern trängde sig på såhär på kvällskvisten fanns det bara en väg att gå för att få mig mätt och belåten - och den vägen hette inte kaviar på hårdmacka trots karlns desperata mutförsök. Ett stycke blåbärskräm, ihopslängd och på balkongen för att snabbkylas. Mmm.

Den i vårt förhållande som kom på att det var en bra idé att deklarera idag, dagen efter vin, har från och med nu uteslutits från alla framtida beslut. Huvudvärken har jag haft stenkoll på hela dagen men den kom som ett brev på posten sekunden jag tog fram miniräknaren. Detta trots att vi verkligen inte är några avancerade deklarerare, och trots att det absolut inte handlar om några enorma summor (från min sida iaf, sätter allt mitt hopp för kommande resor till min karl). Men nu är det klart och det är good for me och min huvudvärk att det är pizza och trocadero på väg hem i detta nu!

Com Hem bjuder på naturkanalare i HD i några veckor, "för att erbjuda kunder något extra" heter det typ. I samma brev stod det även att de höjer priset snart, I say no more. Karln tog i alla fall fasta på erbjudandet och serverade apor tillsammans med frukosten idag. Och det en massa apor. Vi har i detta nu sett två eller tre avsnitt (i avsaknad av reklampauser blir sådan förvånansvärt svårt att avgöra) monkey thieves. Handlar om ett gäng apor som lever lyxliv i ett Indiskt tempel och som får lov att försvara sin livsstil mot ett gäng apor från slummen. Och jag måste säga, sjukt bra program. Väldigt gripande när tempelgängets ledare dog efter en fight med en riktig bad boy och väldigt tillfredställande när samma bad boy blev tillfångatagen av en djurfångare och omplacerad. Karma, kallas det visst.

Vi är nu hemma i vårt trygga näste igen efter utflykten. Och vad kan man säga om Stockholms kollektivtrafik en lördagsnatt som denna mer än att det är en upplevelse. En perrong ekar tommare än en godispåse efter påsk, en annan perrong skulle få den mest sällskapssjuke att begå självmord på grund av överstimulering, två säten bort ligger en kille och spyr, nästa passande tunnelbana går om 17 minuter, någon drar igång hammarby-hejar-ramsor i trängelseln till första bästa rulltrappa, någon annan skriker "håll käften", en alltför piercad dam pratar barbiedockor och vi får ta en längre väg hem (på grund av de opassande tunnebanorna) som är kantad av urinlukt. För att ta några exempel. Men hem kom vi efter en underbar kväll.