En lördag som alla andra
Jag tänkte hoppa rakt in i händelsernas centrum och, nu när jag återhämtat mig, berätta om min lördag. För det var den dagen jag skulle ta och åka tjejvasan, etapp 1 i jakten på tjejklassikern. Och det gick ju faktiskt bra.
Vi började med att åka till starten. Min mor a.k.a. planerare/chafför/vallare/hejarklack hade tidsbudgeterat med en timmes kö. Det var det absolut inte, för det var ingen kö alls. Det resulterade i att vi var i mycket god tid och fick spendera en ansenlig tid på bajjamajor och vid gratis-kaffe-ståndet. Efter beordrad vallatest tog vi oss tillslut iväg. Å så det gick. Efter 4 km tänkte jag att det här kommer inte bli några problem. Efter 15 km ville jag grina. Den känslan höll i sig ändå in i mål där jag, vid första mötet med karln min, också började grina. Jag hade ju laddat så länge. Men jag tog mig som sagt i mål, utan en enda vurpa men med en sagolik smärta i ryggen (smärta som i mjölksyra/utmattning). Tre timmar och 15 minuter tog det, vilket jag är makalöst nöjd med med tanke på hur mycket (alltså lite) jag faktiskt tränat.
Här stod jag och hängde.
Efter målgång var det sedan raka vägen till bilen, som chaffören/vallaren/organisatöret/hejarklacken hade ställt på tok för långt bort enligt min mening. Jag ska väl inflika att vid den här tidpunkten hade jag mentalt förflyttats till ett sinnestillstånd hos en obstinat och trotsig femåring. Sen raka vägen hem till världens skönaste dusch.
Efter det var det på't igen. Iförd täckbyxor och mössa drog vi till Leksand för det där spektaklet till hockeymatch. Leksand förlorade så vi behöver ju inte prata med om det. Men det var häftigt faktiskt.
Efteråt blev det dock nästan ännu häftigare. I gropen, ett ställe mitt i Leksand som är just en stor grop, brann det 15000 marschaller. Det var magiskt.
Då stod jag här och hängde.
Vi började med att åka till starten. Min mor a.k.a. planerare/chafför/vallare/hejarklack hade tidsbudgeterat med en timmes kö. Det var det absolut inte, för det var ingen kö alls. Det resulterade i att vi var i mycket god tid och fick spendera en ansenlig tid på bajjamajor och vid gratis-kaffe-ståndet. Efter beordrad vallatest tog vi oss tillslut iväg. Å så det gick. Efter 4 km tänkte jag att det här kommer inte bli några problem. Efter 15 km ville jag grina. Den känslan höll i sig ändå in i mål där jag, vid första mötet med karln min, också började grina. Jag hade ju laddat så länge. Men jag tog mig som sagt i mål, utan en enda vurpa men med en sagolik smärta i ryggen (smärta som i mjölksyra/utmattning). Tre timmar och 15 minuter tog det, vilket jag är makalöst nöjd med med tanke på hur mycket (alltså lite) jag faktiskt tränat.
Här stod jag och hängde.
Efter målgång var det sedan raka vägen till bilen, som chaffören/vallaren/organisatöret/hejarklacken hade ställt på tok för långt bort enligt min mening. Jag ska väl inflika att vid den här tidpunkten hade jag mentalt förflyttats till ett sinnestillstånd hos en obstinat och trotsig femåring. Sen raka vägen hem till världens skönaste dusch.
Efter det var det på't igen. Iförd täckbyxor och mössa drog vi till Leksand för det där spektaklet till hockeymatch. Leksand förlorade så vi behöver ju inte prata med om det. Men det var häftigt faktiskt.
Efteråt blev det dock nästan ännu häftigare. I gropen, ett ställe mitt i Leksand som är just en stor grop, brann det 15000 marschaller. Det var magiskt.
Då stod jag här och hängde.
Det vore en underdrift att säga att vi, efter kvällens fira-semla, dog och gick och lade oss. Men om jag var stolt över mig själv.
Kommentarer
Postat av: rebecca
Som du redan vet, grymt jobbat! Jag satt och uppdaterade vasaloppssidan och följde och hejade på avstånd!
Postat av: tess
Duktiga duktiga du! Har jag också redan sagt men säger det igen:) nästa år hänger jag också på:) hoppas att du ska åka då igen!
Trackback
