Johannas...

Det snöar, vilket innebär att om jag inte går nu (en halvtimme innan jag tänkt) kommer jag antagligen kommer för sent till jobbet. SL brukar ju jobba så, snökaos redan innan snön kommit. Hepp hepp.

Update:
Men om jag verkar bitter så är det ingenting mot min kära andra del. Han har i och för sig tidigare deklarerat att han måste flytta från Sverige, men när han såg snö utanför fönstret samtidigt som han såg Torsten Flinck på tv var han beredd att börja packa och beställa flygbiljett och vara klar och beredd för avfärd inom 20 minuter. The poor guy.

Den i vårt förhållande som kom på att det var en bra idé att deklarera idag, dagen efter vin, har från och med nu uteslutits från alla framtida beslut. Huvudvärken har jag haft stenkoll på hela dagen men den kom som ett brev på posten sekunden jag tog fram miniräknaren. Detta trots att vi verkligen inte är några avancerade deklarerare, och trots att det absolut inte handlar om några enorma summor (från min sida iaf, sätter allt mitt hopp för kommande resor till min karl). Men nu är det klart och det är good for me och min huvudvärk att det är pizza och trocadero på väg hem i detta nu!

Tänk att man överlever sådana här nätter också. Alla lägenhetens ventiler står maxöppna, balkongdörren är öppen och sovrumsdörren är mer än öppen men sängen agerar ändå bastu goes överhettad. Till det har jag från och med inatt tyckligen börjat drömma med reklampauser. Inatt var det en raklam om vitfärg som var hetast, eller i alla fall mest frekvent förekommande. Till det den ständiga ångesten (ni har hört om den förut va?). Men nu är jag uppe och redo för att ta tag i den här guds förgätna dagen. Jobb, handledarmöte och AW står på tapeten i tur och ordning. Önska mig väldigt mycket lycka till (med den mittersta, resten bör jag klara).

Vaknade idag med någon form av total morgondepression. Ni vet, känns som jag aldrig kommer få sova igen, som om jag aldrig kommer få vara ledig igen, som om solen aldrig kommer skina igen osv. Till det har jag haft en hemsk natt med sömn lika god som en uppåttjackad kratta, med drömar som skulle få en fantasyfilmmakare att bli grön av avund. Men nu är jag uppe och åker och gör mina timmar på jobbet. Ha en fin dag kära läsare, cause I don't :)

Min käraste människa tar i detta nu fram strykjärnet. Jag stålsätter mig inför den svärm av fula ord som kommer hagla från nu tills dess att "skjortjäveln" är slät. Same procedure as last evening.

Idag har jag plugga hemma-dag. Tidigt imorse bunkrade jag mig i soffan, satt tv:n på ljudlös och satt datorn i knät - redo för att läsa uppsats och rättsfall om entreprenad. Taggad till tårna, det var så ambitionen sprutade ur öronen.

När jag var hos frisören som klippte mitt hår enligt tidigare klagosång tog hon även ett hårprov på mig. Hon är tydligen hårolog. Jag fick diagnosen fint hår. Det låter ju lysande tycker ni då, men där tycker ni fel. Beskrivningen "fint hår" är endast en omskrivning för "tunt hår som går sönder vid minsta vindpust och som inte gör som du tycker att det ska göra". Sagt och gjort. Imorse när jag gick till skolan var håret svallande vågit med en volum som fått våra bästa år-Marlena att bli grön av avund. När jag sedan kom till skolan var håret platt, rakt och lika glansigt som en avdankad paljettväst från 80-talet.

Varning varning. Jag har kommit på att jag för tillfället är en sådan där energitjuv, som det så modernt kallas, just nu. Så för tillfället är nog detta fel ställe att hänga på om man vill bli upplyft och peppad i livet. Men just nu är det för mycket i mitt lilla liv. Uppsatsen har tagit kål på mig hela helgen (fast jag inte gjort något åt den), jag drömmer konstiga drömmar hela nätterna (om polygami, men jag är inte med - det är bara konstigt ändå), min kropp växlar från kokhet till iskall precis som den själv behagar, jag hatar min ekonomi och så vidare. Det är tusen små saker som vuxit i mig likt en deg med för mycket jäst i. Och jag vet att det enda sättet att ta sig ur är att fortsätta. Få klar smågrejerna, prata igenom det andra, gå upp varje morgon och gå till jobbet/skolan. Men det enda jag egetligen vill är att ligga i armarna på han som betyder mest och gråta en skvätt. Men studier och min erfarenhet visar att någon uppsats knappast blir skriven på det viset.

Det är två saker som jag spontant inte tycker är roliga klockan fem på morgonen. Att klockan ringer är för illa, och att den enda välfungerande uppvakningsmetod jag känner till - skvätta vatten i ansiktet - inte fungerar eftersom jag har världens största finna i pannan som skiker elakt när någonting, vad som helst, träffar den.

Jag har skaffat mig en dålig vana, den att glömma passerkortet till jobbet. Glömmer jag det blir det först och främst trubbel att ta sig in på jobbet, och när man väl klarat av det så blir det ännu mer trubbel att ta sig in i datorn. Det brukar gå lite olika lång tid innan jag kommer på at jag glömt kortet. Vanligtvis har jag tagit mig en eller två tunnelbanestationer, någon gång har jag tagit mig till jobbet eller som idag när jag tog mig i stort sätt fram till perrongen innan jag kom på't. Då var det bara att vända, två minuter hade jag på mig. Så nu sitter jag här på jobbet, både med passerkort och ett hiskeligt illamående från en högst oönskad löptur sådär på morgonen.

I skolan. Det visade sig att biblioteket var stängt idag på grund av en brand i en av toaletterna under natten. Det var ju dumt eftersom min osköna stol då förvandlades till en oerhört oskön bänk. Nackspärren ger sig inte heller och det värker i hela ryggen, lyckat. Detta betyder att jag idag kommer stå ut till lunch och sedan packa mig hemmåt för att plugga i liggande läge. Eller titta på serie kanske.

I åttan skaffade jag mig linser, efter att glasögonen jag skulle ha på mig mest satt på Joanna och Mariah (jo, de hade ett schema för vem som skulle få låna dem när, puckona). Friheten när jag, iförd linserna, första gången kom in i mitt rum och såg björklöven på trädet utanför går inte att beskriva. Nästan så jag kände mig snuvad på världens skönhet några år. Så sen dess har jag alltså haft ett par plastsaker i ögonen i i stort sätt varje dag. Och i stort sätt varje kväll har jag tagit ut dem. Därför har jag nu utarbetat en form av rutin på det där. Det hela går ut på att jag inte har en aning om vad jag gör. Jag kan omöjligt komma ihåg när jag tog ut dem och hur det gick till när jag har gått och lagt mig. Men morgonen därpå ligger de ändå i sin behållare, redo för ännu en dags arbete. Prima.

Planerna blev tillslut att jag skulle ta mig till Ica för införskaffning av godis och karln skulle fixa fram maten. Sedan skulle vi titta på Charlie's war på ettan. Bra plan. Så jag tog cykeln till affärn, vilket fick mig att starkt ifrågasätta beslutet att cykla tio mil i sommar vid nån relativt stor sjö i Sverige. Till Ica är det på sin höjd en kilometer och jag tyckte ändå det var lite jobbigt. Väl innanför dörrarna banade jag i alla fall genast väg till lösgodiset och började ösa i påsen. Själv ansåg jag att jag var mycket försiktig, vilket såklart var totalt fel. Efter en, enligt min mening, kort stund tittade jag ner på påsen och såg att den var i stort sätt full. FULL. Vet ni hur mycket godis det är på två personer (som egentligen skall vara på någon form av diet)? På tok för mycket är det hur som helst. Så jag drabbades av panik och började smyga runt bland hyllorna för att se om jag skulle kunna lyckas ställa ifrån mig påsen och börja på en ny. Men helt plötsligt kryllade affären av anställda som alla verkade ha ögonen på mig (antagligen efterom jag betedde mig som om jag var på väg att stjäla en större trerättersmiddag där jag lurade omkring och lekte obscent intresserad av knäckebröd, fast jag egentligen letade efter något att jämföra vikt med) så jag fick tillslut stå mitt kast och köpa den abnormt stora påsen och cykla hem. Nu mår vi illa och insåg att vi hade sett filmen. Så planen gick väl sådär.

Jag har vant mig med att vakna med smärta i ögonen på grund av allt ljus som äntigen början svämma in i lägenheten på morgonen. Men idag vaknade jag med två tankar i huvudet, har solen tillslut slocknat eller har det gått och blivit november? Det är ju becksvart. Och skittråkigt väder. Det var väl kanske inte vad jag behövde när jag ska till jobbet och jobba mitt första heldagspass ever.  Hade behövt lite pepp. Men vad gör man? Drar luvan över huvudet och utnyttjar sin fallenhet för att dagdrömma!

Jag sitter i soffan och laddar. Jag ska ner till förrådet. Efter evancerat köpslående mellan mig och karln där matlagning, diskning, tvättning och ett förrådsbesök var det som skulle redas ut anser jag mig ändå som vinnare då jag slapp tvättstugan. Men ändå, jag ska ta mig ner till förrådet som gud glömde. Och inte nog med att jag bara ska dit. Jag skall addera vinterjackor och datakartong till infernot där nere, samtidigt som jag skall fotografera stolar som skall säljas (en ytterligare anledning till att jag åkte dit på det (förutom tvättstugan) är att jag eventuellt har tappat bort tidigare tagna bilder). Och skall stolarna fotograferas lär de först grävas fram. Önska mig lycka till. Vi får väl se om jag kommer tillbaka.

Okej, jag är medveten om att mina bröstmuskler börjar konspirera mot mig den sekunden jag börjar tänka på att utsätta dem för ett träningspass. Men det här är bara löjligt. Vaknade i natt med en sprängande smärta i vänsterbröst utan att förstå någonting. Imorse fick jag svaret, sträcker jag armen rakt ut åt sidan går nog muskeln sönder och lämnar helt enkelt kvar smärta. Om jag skulle vara med i en film där jag skall möta någon på en flygplats och komma springande med öppna armar - hade jag fått säga upp mig kan vi konstatera. Fredda snackar nåt om inflamerade muskelfästen, jag snackar synd-om-mig.

Om jag inte hade hamnat in på en fem och ett halvt år lång strikt akademisk och teoretisk utbildning hade jag blivit medarbetare på SVT sport eller kläddesigner. Bara så ni vet. Därav är det i detta nu julafton hos en svettig Johanna som inte hann duscha innan det började; Project Runway.