Johannas...

Min plan att arbeta fredagar för att känna helg funkar efter ett försök; alldeles, alldeles utmärkt. En sen helg dock, jag kom hem nu och pojkvän hade så kul på jobbet så han har inte kommit hem än. Vad planerna för kvällen är vet jag inte, men jag tror de involverar ett glas vin, en huvudvärkstablett och packning i alla fall. Förhoppningar på något gott att äta och kanske lite godis. Det är ju ändå HELG.

Vet ni vad jag blir förbannad på? Jo, det ska jag tala om. Jag blir arg som ett bi på folk som skyller på fel saker. Som letar syndabockar och skandaler runt varje hörn och som felprioriterar så in i bomben istället för att faktiskt lösa problemet. Till exempel den där granskningen av Silvias pappa som visade sig vara nazist. Och jo, förvisso blev hon arg och eldade på det hela lite, men folk som då på riktigt tycker att hon inte är en värdig drottning kan väl bara gå och lägga sig på närmsta soptipp och ligga kvar där. Det är väl för sjutton inte hennes fel. Eller utställningen vi var på i söndags (jo, ni har hört om den förut). När man lästa kvinnornas berättelser blev man såklart arg (ledsen/förtvivlad/frågande osv) på den omänsklighet de blev utsatta för. Men när man sedan läser att de på ett mirakulöst sätt överlevt, om än med ett barn i magen, bara för att bli bortstötta av den famlilj de har kvar för att barnets "familj" har dödat deras familj, då blir det ännu värre. Det är inte barnets fel att det som hände hände. Eller så är det kanske Maud Olofssons fel att det går dåligt för SAAB, eller?? Eller Olle och björnen. DET ÄR INTE BJÖRNENS FEL ATT OLLE ÅKTE NER I IDET. Björnen gjorde ju bara rätt som försvarade sina ungar.

Nu ska jag till skolan. Har ägnat morgonen åt att prata med Beckasin och blev på så bra humör så jag nu pumpar Daddy Yankee:s Gasolina i högtalarna, högt så till och med uslingarna i källaren csom bankar och borrar och hugger blir störda. Gasolina för att det ÄR gänget en sommar för länge sedan. Ljuva minnen.

Jag fick inget - känns det som när man ser sånt här, eller som Fredda sa "det finns så mycket sjuka människor". Hur gör han?!?

Hmmm, en kort fråga såhär på kvällskvisten bara. Jag har märkt att jag varierar vilt mellan att ha bilderna först eller sist i inläggen, alltså före eller efter texten. Märker också att detta kan bli lite rörigt (eftersom jag själv tittade in på bloggen och inte hängde med ett dugg). Så frågan är alltså; ska texten komma före eller efter den eventuella bilden i inlägget? För konsekvensens skull. Det är ju ändå ni som ska läsa.

Släcker ni? Vi släcker!

Detta är mitt första inlägg från min nya dator. Den är mycket fin och luktar nytt. Men det allra bästa med den är; den är bättre än Freddas. That's a first.

Och som vanligt när jag har sovmorgon och går upp i tid för att "ta det lugnt" så skiter det sig och jag blir mer stressad än någonsin. Jag är med andra ord mig själv, om någon undrade.

Först tänkte jag skriva något om att jag var i skolan idag, hela dagen, och satt med i runda slängar 140 böcker på bordet som jag försökte bringa någon ordning i. Men det var inte mycket mer än så. Sen tänkte jag säga att jag köpt en ny dator som jag skulle hämtat idag, men som jag ändå inte fick med mig hem. Så jag får vänta till imorgon. Och så var det inte mer med det. Funderade även på att dela med mig om den goa känslan av årets första glass, men äh - så speciell var den inte. Så jag säger god natt. Jag är trött.

Jag gick precis från tunnelbanan till skolan i världens solsken som värmde gott i ansiktet. Med vantarna i fickan, sjalen i väskan och jackan uppknäppt gick jag där och sträckte mig mot solen som en utsvulten fågelunge som ska få mat. Kom att tänka på hemma på gården när man var liten, när våren kom. Man hann inte mer än utanför dörren innan man slet av sig mössan för det var så varmt, medan man i full galej kutade mot sandlådan. Väl framme var man ju ännu varmare så den där fuskhalsduken (sån man drar över huvudet) rök i samma takt som bara händer började gräva i den nytinade sandlådan. Vilken lycka!

Man i himmelen så jag älskar kostymdramor. Downton abbey på SVT lördagkvällar (eller som för mig, SVT play). Jag dör så bra.

Jag måste väl erkänna att jag är rätt nöjd med min header. Den representerar någonstans nivån på både bloggen och mig tycker jag. Men nu har jag ju en sjukt bra idé till en ny. Det kanske inte helt är i enlighet med upphovsrättens alla lagar och regler (oklart) men å andra sidan kan jag tänka mig att rättighetsinnehavaren kanske inte tittar in på bloggen så mycket. Namnet på den här bloggen är ju hur som helst en total rip-off på latinodivan Jennifer Lopez smeknamn J.Lo. Anledningen skulle kunna vara att mina initialer liknar hennes men den egentliga anledningen är faktiskt att storleken på våra rumpor är någotsånär likadan (det skiljer dock en del i höjdcentimeter på var den där storleken sitter). Därav undrar jag nu vad ni tycker om detta koncept som bloggintroduktion, självklart med bild på mig (med påfågelfjädrar som ögonfransar och halva kungafamiljens budget i öronen) och med bloggens namn som rubrik? (jag kan även sjunga in min egen variant på Brittans Toxic och slänga upp som länk i ena hörnet).

Nu hackade han på Larri också, vallachefen ni vete. Där sjönk han. Ajajaj.

Haha, tittar på nyhetsmorgon där de pratar bröllopsmode och Steffo är kanske den roligaste någonsin. Han tycker allt är fult, och säger det. Hans kollegor försöker lite fint kalla klänningarna "klassiska" eller "bohemiska" men Steffo står på sig och konstaterar att den är ful. Sen välter han typ provdockorna och stövlar vidare för att titta på inskickade sportlovsbilder - där han konstaterar att en hund ser ut som Roland Persson (tydligen någon kock) samtidigt som han skrattar högt. Stackars hund.

Det är fortfarande mycket oklart vem som skickade de där strumporna till mig. Jag trodde det var Rebecca så jag använde dem. Men det var det tydligen inte så nu hoppas jag bara att det inte är någon sniken strumpprenumerationstjänst som kommer kräva mig på pengar. Så om någon retar mig vore det läge nu att avslöja sig själv. Bretev postades i Göteborg i alla fall, så jag börjar ringa in brottsplatsen.

Närmare bestämt Leksand. För att förklara hur livet har sin gång här tänker jag belysa två saker.

Jag har identifierat tre steg som alla leder mig mot en tvärsäker landning i sängen varje kväll. Min trötthet går nämligen igenom tre faser innan den slår ut mig totalt.