Johannas...

Det kom i alla fall en kille och tittade in genom fönstret på mig när jag satt mig på tunnelbanan. Sen ser jag honom gå tillbaka och in genom tunnelbanedörren som han precis gått förbi för att bana väg fram till mitt fyrsäte - där jag satt helt själv i godanro och knaprade daim (bakisdaim till och med). Tyckte väl han var knäpp redan när han hade gjort fönstertittandet och sedan gått tillbaka till dörren men när han sedan satte sig bredvid mig tyckte jag han var mycket mycket knäpp. I detta land sätter man sig inte bredvid varandra om platsen snett mittemot är ledig. Då tar man platsen så långt bort som möjligt - alla dagar i veckan. Vid det här laget var jag i alla fall makalöst obekväm och hade sandpapprad mun och andnöd. Var säker på att våltäkt eller knivrån var i antågande (och att jag var noga utvad). Min plan B i katastroftänket var dock, om jag hade tur, att han var en vanlig ficktjuv - så jag höll armbågen kramaktigt tryckt mot fickan medan jag satt och snegalde på hans händer hela tiden. När uslingen vid Gamla stans hållplats försiktigt flyttade sin hand och stack ner typ naglarna i sin rockficka, som alltså låg fem cm från min krampande armbåge tänkte jag att han skulle ta fram grodgiftet och förgifta mig snart alternativt försöka sno min plånbok - och lade snabbt till yrsel och hjärtklappning till panikångesten. Jag är student och har inte råd att bli av med körkort och elände. Väl framme vid slussen klev jag av. Och det var inte alls där jag skulle av egentligen. Men jag tänkta att jag skulle ju bli ett ännu lättare offer när jag svimmat av syrebrist från att inte kunna andas, så det var lika bra.

Sagt och gjort. När jag står och hoppas och väntar på att dörren ska öppnas ser jag killen resa sig upp borta där vid mitt gamla säte. Jahapp detta är dagen jag dör tänkte jag. Om han stannar på perongen han med går jag på långpromenad på mycket befolkade områden på söder var tanke två. Men nej då. Han går bara ut genom dörren för att småspringa in genom en dörr på nästa vagn på tåget. Till ett nytt stackars offer. Funderade på att bryta loss en papperskorg och springa efter honom med i högsta hugg - men kom ihåg hur svårt Rebecca hade det att få loss batterilådan i Leksand för massa år sedan och kom fram till att jag nog inte skulle hinna innan tåget åkte igen. Sen stod jag där - en småstadsflicka med gråten i halsen och kände mig djupt kränkt. Av vad undrar ni - av ingenting säger jag. Men fruktansvärt obehagligt var det faktiskt.

Nu dör batteriet på datorn av det långa inlägget.