Johannas...

En epedemi sprider sig med ilfart i min umgängeskrets är jag rädd för. Jag hoppas att ni hemmifrån är skonade, men för säkerhets skull ska vi nog inte ses på ett tag... Jag tror att alla jag känner här nästan drabbats av någon form av hjärtesorg - eller i alla fall något jobbigt som får en att må om inte helskit så i alla fall halvskit. För det mesta handlar det om att bli dumpad verkar det som, men även vissa andra inslag förekommer. Jag lider så oerhört med er alla och önskar jag kunde trösta, men det räcker inte alltid. Sen är man kanske inte på jättehugget själv heller.

Men vi får hålla ihop så gott vi kan flickor och komma ihåg att efter regn så kommer det solsken - nångång. Fast i den här staden går det banne mig långt mellan gångerna. Just därför låter en sistaminuten bara bättre och bättre i mina öron.