Dag 11, mina syskon
Håll i hatten. Det här kan ta tid. Jag har fyra syskon, alla av den yngre varianten. Ska man vara petig är det två helsyskon och två halvsyskon men jag bryr mig inte ett dugg om det. Alla är mina syskon.
1. Viktor. Han är den stora av de små, mitt första syskon. Han kom när jag var 5 år gammal och blev min egna docka. Precis hur praktiskt som helst. Nu har han blivit 20 år gammal. Det finns INGEN som kan reta mig som denna människa. Jag är ingen skrikande och bråkande människa men på han kan jag skrika. Ojojoj. Men det är så han är. Han provocerar och provocerar. Och när har har provocerat klart så provocerar han lite till. Trots allt detta mår jag alltid bra när han är där.
2. Petrus. För pedagogikens skull tar jag dem i åldersordning så han är alltså mittenbarnet. Det är helt galet för han fyllde precis 18 år. Snällare människa än Petrus får man leta efter. Han skulle aldrig göra någon en fluga för när. Kommer väl av att han har blivit överkörd av två starka styr-och-ställare hela livet (undertecknad och Viktor då). Petrus är ett konstigt namn tycker många, jag är van så jag reagerar inte. Sedan är han en lat rackare, väldigt lat. Förvisso är han tonåring fortfarande, så vi brukar skylla på det. Han är en musikbegåvning, men han lever inte ut det. Förutom när jag och han brukar köra My hump i duett. Det är skitkul!
3. Amanda. Nu börjar det bli lite åldersskillnad. När jag var 12 år kom min alldeles egna syster. Det var på tiden skulle man kunna säga. Jag blev dock mäkta besviken över namnvalet, men jag känner ändå att jag kommit över det nu. Mandis älskar djur och har två hundar. Nu har iof pappa adopterat den ena och ger honom korv hela tiden, men det är helt Mandis förtjänst att djuren är där. Hon är också en skrivare av rang. Så bli inte förvånade om ni kommer läsa en bok av Amanda Lundin någon gång.
4. Anton. Den sista. Att Anton tittat fram fick jag reda på av min fröken i skolan. Jisses så arg jag var på min far då. Anton är en filur som önskar att hela Siljansnäs var asfalterat så han kunde åka sparkcykel. Annars spelar han dator. Han är också rätt kass på telefonkonversationer. Det har han väl ärvt av far. Det är ju som sagt några år skillnad mellan oss, nästan 14 närmare bestämt, så vi är ju väldigt olika. Även Anton är ett musikgeni som, vid 8 års ålder, önskade sig kompisar som han kunde jamma med.
Jag älskar mina syskon. Syskon är det bästa som finns och total lycka är att vara samlade allihopa!
1. Viktor. Han är den stora av de små, mitt första syskon. Han kom när jag var 5 år gammal och blev min egna docka. Precis hur praktiskt som helst. Nu har han blivit 20 år gammal. Det finns INGEN som kan reta mig som denna människa. Jag är ingen skrikande och bråkande människa men på han kan jag skrika. Ojojoj. Men det är så han är. Han provocerar och provocerar. Och när har har provocerat klart så provocerar han lite till. Trots allt detta mår jag alltid bra när han är där.
2. Petrus. För pedagogikens skull tar jag dem i åldersordning så han är alltså mittenbarnet. Det är helt galet för han fyllde precis 18 år. Snällare människa än Petrus får man leta efter. Han skulle aldrig göra någon en fluga för när. Kommer väl av att han har blivit överkörd av två starka styr-och-ställare hela livet (undertecknad och Viktor då). Petrus är ett konstigt namn tycker många, jag är van så jag reagerar inte. Sedan är han en lat rackare, väldigt lat. Förvisso är han tonåring fortfarande, så vi brukar skylla på det. Han är en musikbegåvning, men han lever inte ut det. Förutom när jag och han brukar köra My hump i duett. Det är skitkul!
3. Amanda. Nu börjar det bli lite åldersskillnad. När jag var 12 år kom min alldeles egna syster. Det var på tiden skulle man kunna säga. Jag blev dock mäkta besviken över namnvalet, men jag känner ändå att jag kommit över det nu. Mandis älskar djur och har två hundar. Nu har iof pappa adopterat den ena och ger honom korv hela tiden, men det är helt Mandis förtjänst att djuren är där. Hon är också en skrivare av rang. Så bli inte förvånade om ni kommer läsa en bok av Amanda Lundin någon gång.
4. Anton. Den sista. Att Anton tittat fram fick jag reda på av min fröken i skolan. Jisses så arg jag var på min far då. Anton är en filur som önskar att hela Siljansnäs var asfalterat så han kunde åka sparkcykel. Annars spelar han dator. Han är också rätt kass på telefonkonversationer. Det har han väl ärvt av far. Det är ju som sagt några år skillnad mellan oss, nästan 14 närmare bestämt, så vi är ju väldigt olika. Även Anton är ett musikgeni som, vid 8 års ålder, önskade sig kompisar som han kunde jamma med.
Jag älskar mina syskon. Syskon är det bästa som finns och total lycka är att vara samlade allihopa!
Kommentarer
Postat av: Karin
Hey! Du kan ju inte hoppa över dag 10!? (vad fasen har vi gett oss in på?)
Trackback
