Johannas...

Jag är en mycket blödig människa. Det största gråtmomentet på året är alla sportkrönikor (från svt, tv4 kan inte göra sportsändningar) som går runt nyår. Det tar två minuter in på entimmesprogrammet innan jag snörvlande med rinnande ögon gnäller fram ett "han är ju så glaaaa" innan jag brister ut i en hysterisk snyftatack och en jakt efter papper att snyta mig i. Men för att inte behöva vänta till nyår varje gång så får jag min veckoskörd av snyftmoment under vinterstudion p¨å helgerna när de visar bilder på lyckliga vinnare från helgen innan. "Ååå, han hoppar ju till och med av glädja" säger jag och tittar in i väggen för att undvika att bli tvingad att hänga ut kudden på tork.

Men när det kommer till vardagslivet så finns det bara en grej som verkligen gör mig rörd. Dagisbarn i reflexvästar som är ute på promenad´. Där går de med sina miniben och håller varandra i handen - och jag är milimeter från att cykla in i en lyktstolpe.