Johannas...

Idag är dagen efter. Det för min del innebär att jag inte alls mår dåligt, tur, utan bara är så trött - och har kärringsvettningar. Som skägg uttryckte det. Gårdagen var kul, riktigt kul. Mer än så behöver nog inte sägas.

Torsdag och fredag däremot var två väldigt konstiga dagar. När jag satt på tåget hem i torsdags ringde mamma och sa att det var ordnat med en öppen kista på kvällen så vi skulle kunna få se morfar. Min första tanke var "aldrig i livet" men med lite tanke och fundering följde jag med. Jag har aldrig tidigare sett en död människa och det var något jag aldrig kunnat förbereda mig på. Tanken innan var ju att det kommer vara en person som inte andas - i stort sätt. Men att se honom ligga där och se ut som morfar men ändå verkligen verkligen inte vara där var så fruktansvärt konstigt. En levande människa märks, utan att se en person känner man ändå att det finns någon där. Jag tror att det måste kallas livet - eller själ kanske. Någonting i alla fall. Och det nånting var borta, gone, putsväck. Jag stod bredvid honom och tittade på hans stängda ögon och tänkte att en ask med bitsocker skulle ta upp mer rymd i rummet än vad kistan med morfar i gjorde. Det var som ett svart tomt hål som stod där, som skulle kunna sluka hela rummet med sin tomhet. För så var det, morfars liv var borta. Själen hade flyttat nån helt annan stans. Allt var bara tomt. Så man fick gå ut för att känna vinden i ansiktet och bli påmind om att världen egentligen inte är en tom plats utan att den är full av liv! Men han såg fridfull ut, och vacker. Han såg ut som morfar, men morfar var inte där. Jag ångrar i alla fall inte att jag gjorde det, efteråt var det skönt. Jag gjorde min begravning då, där, i bårhuset utanför Siljansnäs kyrka, en lite regnig torsdagskväll.

Fredagen började med begravningsceremonin. Kistan var så vackert dekorerad av blommor så bara det gjorde en stum av värdnad. Sen var det så mycket folk där, som alla tyckte så mycket om morfar. Ceremonin var vacker men skit. Jag satt och tänkte på att det är värdelöst att göra ett sådant lidande av hela grejen och att jag banne mig inte ska ha en begravningsceremoni på det sättet. Men det ska jag väl antagligen för ju längre dagen led, ju bättre kändes det. Jag la min blomma på kistan i alla fall och bad honom hälsa farfar! Efter det var det minneshögtid med återigen massa folk och alla sa så fina saker. Slutligen hade vi begravningsmiddag på Korstäppan med familjen och några släktningar till. Hela dagen var så fin så alla kände att vi tog farväl på ett värdigt och fint sätt, så vid middagen kunde vi släppa allt tungt och vi kunde återigen prata vanligt om världsliga ting. Sen satte vi oss i bilen och körde fem och en halv timme till Linköping. Trött!

Nu kan man tycka att det var ett väldigt rabalder om en begravning. För visst, han var en gammal man och han hade levt ett rikt och långt liv. Varit med om det mesta och han var nog garanterat inte missnöjd med sina år här. Men det gick ändå inte till på rätt sätt. Han hade mycket kvar i livet. Han sa själv att han skulle liva till 150, och jag tror nog att han skulle kunna klara det. Han om någon. Men på två-tre minuter ändrades allt och han bara försvann för alltid. Så därför har jag nu skrivit det längsta blogginlägg jag någonsin sett och jag är mäkta imponerad om ni orkar ta er igenom det. Annars kan väl du läsa det morfar i alla fall. Så att du får veta vilken underbar dag vi hade för dig och vilka underbara människor och minnen du lämnade efter dig här nere!